Möten för livet
Jag och min Kosovovän Uta cyklar i bergen och letar efter plats att slå upp vårt tält. Hon vill tälta på en lite mer säker plats, inte bara slänga sig ut i naturen vartsomhelst. Till slut når vi den sista byn innan gränsen mot Makedonien. Gräsmattorna framför husen är perfekta, men så ser vi en oklippt gräsmatta där det står en man. Uta frågar om vi kan slå upp vårt tält på hans gård. Han svarar skämtsamt att vi absolut inte får tälta på gräsmattan, däremot är vi välkomna att bo inne i huset.
Familjen är fattig och kan ingen engelska, men genast är vi deras gäster. De serverar kaffe och jag tar av mig strumporna eftersom de känns sunkiga och illaluktande. En av döttrarna visar att hon vill tvätta dem, jag försöker säga nej, men innan jag vet ordet av är har hon dem i sin hand.
De är nyfikna på mig, på Sverige och vill veta vad jag är ute på för äventyr. De berättar också om sig själva. Med Uta som tolk kan vi konversera. Döttrarna kan inte gå i skolan eftersom familjen inte har råd att betala för bussen. Många i byn jobbar i andra länder, så som Schweiz och Österrike, det förklarar de fina gräsmattorna. Den vänlighet och generositet som familjen uppvisar gör mig ödmjuk och får mig att känna att det finns hopp om mänskligheten.
Inför den här resan har jag valt sju äventyrsvänner efter vissa kriterier. Alla är kvinnor, mellan 30 och 38 år och har inga egna barn. För att kunna komma nära varandra och dela erfarenheter hoppades jag också att de skulle vara öppet sinnade, vilket samtliga visade sig vara. De flesta äventyrsvännerna är, precis som jag, i ett skede i livet när vi funderar på om vi vill träffa någon att dela livet med.
En sak vi har gemensamt är att vi har svårt att se hur vi ska kunna anpassa oss och leva tillsammans med en annan människa efter att ha levt ensamma så länge. Samtidigt vill de flesta av oss gärna träffa någon, den svåra paradoxen.
Vi pratar också om vi vill ha barn eller inte. Flera av oss tror att vi vill ha barn. Samtidigt är vi medvetna om att vi är i en ålder där ”att kunna få barn” inte längre känns självklart. Det gör att vi gärna vill hitta någon att leva tillsammans med, samtidigt som vi inte vet om vi är beredda att släppa det flexibla liv vi lever idag. Återigen den där paradoxen.
Ett par av kvinnorna jag träffar funderar också över frågan om de verkligen vill sätta barn till den här världen, så som den ser ut. Länderna jag reser genom är korrupta, politiker har kommit till makten på orättfärdiga grunder, ekonomin är svag och människor känner inte tilltro till att de ska kunna bygga ett bra liv i sitt land.
Men en av oss har redan tagit nästa steg, i början av resan berättar min polska vän att hon är gravid i femte veckan. Jag är den andra personen hon berättar för, bara hennes kille vet om det. Jag upplever att det ofta blir så med främmande människor när man reser, samtalen kommer snabbt in på viktiga saker, så som meningen med tillvaron.
