Var öppen för möjligheter
”Du kan ju vara med”, säger min makedonska äventyrsvän Beti och tar med mig på en traditionell fest för hennes tioåriga kusin. Kusinen blev omskuren som bebis och nu tio år senare är det dags att fira detta. Jag och min äventyrsvän hade cyklat hela förmiddagen och väl framme i staden Debar får jag låna kläder av henne så att jag i alla fall ser halvt hyvens ut. Dock i lä jämfört med övriga gäster som är uppklädda till tänderna med fina klänningar, håruppsättningar och smycken. Familjen har hyrt en hel restaurang för firandet, cirka 100 personer är på plats för sång och en stor lunch där rätt efter rätt dukas ut, tror jag räknade till sju stycken. Det är roligt att få se något traditionellt makedonskt.
Dagen innan mötte jag upp Beti i Tetovo och det skulle visa sig bli en tuff cykeldag. Vi cyklar tillsammans mot sjön Lake Mavrovo. Först är landskapet flackt, sen kommer berg och cykling uppför. Vi stannar länge vid ett hotell för att jag vill ladda upp bilder i sociala medier.
Sen fortsätter vi uppför och vännen visar sig vara i sämre form än vad någon av oss trott. Det börjar mörkna, hon är trött och illamående. Min cykel är fullpackad men jag tar hennes ryggsäck på ryggen för att avlasta. Vi stannar, cyklar, stannar och cyklar. Vi har inga lampor och det känns inte helt bra med tanke på bilarna som passerar oss.
När vi kommer upp till passet har det blivit helt mörkt, men därnere sprider Lake Mavrovo ett svagt ljus. Efter en halvtimmes nedförsbacke är vi framme. Det är becksvart när jag sätter upp tältet medan Beti kräks i en buske. Vi avslutar dagen med ett nattbad, sen äter jag min middag medan min vän kryper ner i sovsäcken.
Nästa dag mår hon bättre, som tur är då det stora lunchfirandet väntar. Det blir en av de vackraste cykeldagarna på hela resan. En liten fors följer med oss och naturen varierar från skog till klippor och berg. Solen lyser och i dag går vägen nerför.
Under tiden i Makedonien har mina bromsar blivit sämre och sämre och min bromssträcka är nu väldigt lång.
När jag har sagt hej då till äventyrsvännen och kommer fram till byn Ohrid har de slutat funka helt. Jag ser en cykelbutik, frågar om hjälp och blir hänvisad till en cykelverkstad. Personalen på verkstaden kan inte hjälpa mig men tipsar om ett annat ställe.
En äldre man erbjuder sig att visa vägen, cyklar i väg och jag följer efter. Vi kommer till verkstaden men de har inte riktigt rätt saker för att kunna reparera cykeln. Här finns dock en man som säger att han kan hjälpa mig, och jag följer efter hans motorcykel ett hundratal meter till ytterligare en cykelverkstad. Här hänger det medaljer på väggarna.
Det visar sig att mannen är bror till Makedoniens mästare i mountainbike, som också driver en cykelverkstad. Mästaren servar min cykel och låter mig inte betala: ”Det är oss bikers emellan”, säger han.
Under hela resan har möten gått in i möten, det har bildats kedjor av människor som hjälper mig. Ofta känner jag ”Wow”! Den och den personen var där och där just precis då, vilken slump. Vad hade hänt annars? Men jag tror att det, snarare än slumpen, handlar om att man på en sådan här resa är så öppen för möjligheter att de nästan hoppar på en.
