Vi studsar fram längs stigen, hoppar på stenar och promenerar obekymrat på spängerna med solen i ryggen och en blå himmel som letar sig fram mellan molen framför oss. Alla tre i familjen har lätta steg och kilometer efter kilometer av ett underbart vackert landskap passeras medan ändlösa historier berättas. Historier om Skalmans fantastiska uppfinningar, inbrottslarm och arkeologiska skattjakter långt långt bort.
Vi tar paus, njuter av det för dagen betydligt bättre vädret, skivar upp lite salami och kalasar på några hembakta energikakor. Vi sitter still en stund och dricker kaffe och varm choklad, men bara en stund. För vi tre som är ute och vandrar är mamma, pappa och Malcolm, fem år gammal. Att sitta still en längre stund är inte hans bästa gren, han vill passa på och leka, undersöka, eller bara busa lite. Inte sitta och titta på ändlösa berg och dalgångar. Så pausen blir som vanligt lite mindre vila men ändå längre än vad vi tänkt oss, men det är okej, det hör till när man vandrar med barn.
Det var i slutet på augusti som familjen begav sig ut på fjällvandring längs en av de kanske mest klassiska sträckorna i de norra svenska fjällen, Nikkaluokta till Abisko. En 110 kilometer lång vandring genom ett magiskt vackert och väglöst fjällandskap, tillsammans med en massa andra tillresta vandrare, för det var under eventet Fjällräven Classic. Att vandra tillsammans med andra, på ett ordnat event kan tyckas märkligt, men för oss passade det alldeles utmärkt. Var och en går i sin egen takt, men det finns många på leden som peppar varandra och hjälps åt. Man samlas vid de obligatoriska Check Points som finns längs leden, ungefär en till två per dag. Lagar och äter mat, tillsammans men ändå var och en för sig. Man delar minnen och hjälper varandra. Att vandra med barn handlar ändå inte om att gå alldeles tyst och njuta av utsikten, så för oss var det bara positivt med en del stoj och stim runt omkring. Att andra vandrare bjöd på choklad varje gång Malcolm kom ikapp var ju inte heller fel. Tack Jocke!
Men när vi halvvägs genom vandringen blev intervjuade av kinesisk morgon TV med 250 miljoner tittare, då blev vi alla lite blyga och jag var glad att Malcolm kanske inte riktigt själv förstått vilket äventyr vi var ute på och vilken hjälte han verkligen var. Den dagen hade vi just passerat vandringens högsta punkt, vid Tjäcktja passet, alldeles galant. För sanningen är att varken distans eller höjdmeter var vår egentliga utmaning, vilket man lätt kan tro på denna trots allt ganska långa vandring. Att som femåring knalla runt två mil om dagen, det är ganska långt även för honom. Vi föräldrar var väldigt imponerade av Malcolm, framför allt för det sätt han togs sig an detta äventyr. Istället för att sukta efter slutet så undrade han vad nästa utmaning skulle vara eller vad som skulle hända vid nästa Check Point, eller bara hur historien om Skalman och inbrottstjuvarna skulle fortsätta.
Att fjällvandra en vecka och bo i tält, att bära med sig allt man behöver i ryggsäcken, det för med sig en del utmaningar som familj med små barn. Dels måste man vara oerhört smart i sin packning eftersom man helt enkelt inte orkar att ta med sig allt man först kommer att tänka på, varken för sig själv som vuxen eller till barnen. Det blir oavsett hur man vrider och vänder på packningen mer saker än om man vandrar utan barn. Men familjeäventyret till fjälls för också med sig utmaningar kring själva tältlivet, speciellt då vädret inte visar upp sitt bästa ansikte, vilket fjällvädret har en förmåga att inte alltid göra. Detta blev vår största utmaning skulle det visa sig.
Vi hade på denna vandring strålande sol och moln under första dagen, men som helt plötsligt förbyttes mot skyfall i en kvart för att sedan återigen växla mellan mer eller mindre sol och moln. Nästa dag var det mest uppehåll och ett ganska behagligt vandringsväder ända fram till Singistugorna där vi pausade vid Checkpointen. Men när vi skulle gå därifrån så började regnet, först bara lite droppar, sedan mer och mer. Vi skulle egentligen bara gå någon knapp timme innan det var dags för kvällsläger, men i takt med att regnet ökade så tröt krafterna, takten sjönk och Malcolm lessnade totalt. Trots en stor mängd russinpauser efter varje kurva eller kulle så kom vi aldrig fram. Ingenting var roligt och helt plötsligt kändes allt väldigt jobbigt. Precis när vi i princip gett upp för dagen så dök dagens mål upp bakom en kulle och vi lyckades med en sista ansträngning nå den lilla nödstugan som fick bli vårt middagsstopp och möjlighet att torka upp en aning.
Dagen efter började med uppehåll men efter lunch kom så regnet igen, och denna gång skulle det minsann håll i. Dessutom var det lite småkallt och med en stundtals rejäl vind så var det riktigt kyligt. Att vara ute flera timmar i streck i regn och blåst, på ett så utsatt ställe som fjällkedjan är, kräver både bra kläder och utrustning men också en stor portion ödmjukhet och kunskap. Malcolm visade denna dag en imponerande uthållighet och positiv glädje, men när vantarna var rakt igenom plaskblöta och eftermiddagen var kommen, då sa han ifrån. Nu slår vi upp tältet!
Vi hade tagit med ett mindre tremannatält som nu visade sig lite väl litet. När vädret är bra så är det mest när man sover som alla är i tältet. Både matlagning och kvällshäng sker runt omkring. Men när regnet öser ner och man blir blöt av bara tanken på att gå ut, då ska allt göras inne i tältet och flera timmar i udda positioner gör inte underverk för en redan sliten kropp. Malcolm busade runt och kaos var oundvikligt bland alla sovsäckar och blöta kläder. Störst utmaning med tältlivet visade sig vara just hur vi skulle lyckas torka alla blöta kläder? Vi hade gott om extra sockar och underställ till Malcolm, vilket var ovärderligt. Men vi hade bara två par vantar, som vid tredje dagens regn var ett par för lite. Vi hade lite tur och regnet avtog och fram på eftermiddagen letade sig till och med solen fram på väg ner mot Allesjaure. Med ens var regnets utmaning som bortglömd och vi trallade med lätthet fram längs de många spängerna ner mot sjön.
Väl framme vid Allesjaurestugorna belönades vi med fin tältplats, bastu och torkmöjlighet för Malcolms vantar. Vi fyllde på energi, småsnackade med många av våra medvandrare från olika delar av världen och passade på att basta och tvaga oss med varmvatten. Underbart att efter flera dagars svettig och blöt vandring få krypa ner i sovsäcken alldeles ren och nytvättad. Vandringens två sista dagar blev lättare både till distans och utmaning, men framför allt för att vädret blev bättre och när vi väl knallade över mållinjen i Abisko i strålande sol och till stående ovationer och applåder så var det en smått overklig känsla. Att det gått så fort, att det gått så bra, att vi haft så skoj, att vi fått uppleva så mycket. Tillsammans.
Vi kan inte i denna lilla text ge alla de tips vi skulle vilja, men några korta konkreta tips som funkade för oss vill vi ändå bjuda på. Vi hade med två termosar som vi varje morgon fyllde med kokhett vatten, när vi ändå lagade frukost. Vattnet hade vi både till kaffe/choklad och för att laga Real turmat till lunch. Detta gjorde att vi kunde fokusera mindre på matlagning och mer bus och stoj vid lunch- och fikapauserna. Ett annat tips är att vi hade både vandringskängor och stövlar till Malcolm. Vi vuxna hade bara rejäla vandringskängor men Malcolms dito var ett par högre vandringsskor med Goretex membran, vilket står emot vatten en hel del men inte tillräckligt när det öser ner timme efter timme. Då var vi väldigt glada att ha stövlarna med, men att bara gå i stövlar hade nog inte heller varit så skönt. Så även om det tog lite extra plats så var det väl värt att ha med bägge. Vårt sista tips är något så enkelt som ett stort och varierat snacksförråd, som inte bara består av choklad och godis, samt att vid varje tillfälle som ges längs leden komplettera med mer lyx. Kom ihåg att det ska vara kul att äventyra med familjen, ni är ju trots allt på semester.
Tips på vandringsutrustning för barn
Skor och kängor för barn >>
Vandringsryggsäckar för barn >>
Barnsovsäckar >>
Vandringsbyxor för barn >>
Barnunderställ >>
