Spända av förväntan kliver jag och min femåriga son Malcolm på bussen, utanför Naturkompaniets butik, som ska ta oss till starten av Björnturen i Alby. Vi har valt att gå den lite kortare varianten, vilket innebär 12 kilometers vandring första dagen och 10 kilometer den andra. Framme vid starten blir vi väldigt positivt överraskade, vi är nämligen långt ifrån den enda familjekonstellationen som har hittat hit. Familjer, mammor och pappor, kompisar och barn i alla åldrar. Vi börjar med lite förmiddagsfika och är ganska långsamma från start, vilket ska visa sig bli vårt signum denna helg.
Sista förberedelserna innan avfärd.
Solen lyser med full kraft och det är riktigt skönt att efter en stund få komma in i skogens skugga. Där träffar vi en mamma med två barn också ute på Björnturen som lite trevande frågar om de är på rätt stig. Jodå, det finns extra snitslar där man behöver vara lite extra observant, annars följer leden denna dag Sörmlandsleden i huvudsak, så jag och Malcolm pekar på de bekanta orangea ringarna på träden som märker ut leden och försäkrar mamman om att det kommer gå bra att hitta.
Stigarna är fina och mestadels lätta att följa.
Vi pausar ett flertal gånger denna förmiddag, käkar russin, godis och dricker vatten. Det är rejält varmt och jag inser att det gäller att vara lite disciplinerad och inte glömma bort att dricka. Malcolm uppfattar också detta, vilket mynnar ut i en lite väl strid ström av påminnelser under dagen. Vi hälsar och småsnackar med våra medvandrare som allt som oftast vi inte ser någon mer gång under dagen då vi säkerligen har den lägsta snitthastigheten på leden denna dag. Men vi njuter av vädret och varandras sällskap.
Björnturen är som ett litet miniäventyr a la Fjällräven Classic. Längs med vandringsleden finns några så kallade check points där man får stämpla sitt vandringspass och bli glatt överraskad av lite energipåfyllning i form av saft och bulle eller kladdkaka. I slutet av sommaren har vi siktet inställt just på Fjällräven Classic så Björnturen blir en alldeles lysande övning inför det vilket vi varmt rekommenderar för fler som är lite sugna på fjällvandring. Att börja hemma lokalt, tillsammans med en massa andra trevliga medvandrare är ett lysande sätt att komma igång och ut i naturen.
Så rätt som det är så dyker den första check pointen upp, just efter att vi hade godispaus. Det betyder att vi nu avverkat våra första sex kilometer, vilket tog betydligt längre tid än vad vi tänkt. Men då hade vi i och för sig också lagat och ätit lunch. Hmm, vi kanske borde haft med oss färdig matsäck snarare än att laga mat. Nåja, ingen katastrof. Eftermiddagen bjuder på varierad men övervägande lätt och fin vandring i ett vackert skogslandskap. Vi passerar förbi några vackra sjöar och till slut kan vi inte hålla oss. Trots att inga badkläder finns i packningen så bara måste vi ta en badpaus. Det blir kalsongbad vid sandstranden i den varma insjön. En knapp timme senare är vi åter igen på stigen. Jag påminner mig om att inte stressa, det kommer inte gå fortare med en femåring för det, kanske till och med tvärt om.
Strax före sex på kvällen är det två stolta herrar som anländer målet vid Hellasgården och efter obligatorisk instämpling styr Malcolm stegen raka vägen mot Tentipin och den eftersuktade Food Trucken. Zingo och halloumiburgare, killen är i sjunde himlen. Här möter även vårt serviceteam upp, mamma och lillebror. De vill ju så klart också vara med, ta del av det sköna After Hike hänget, men det är också en rent praktisk och logistisk förklaring. Att vandra med bägge barnen och bära med sig tält och allas utrustning hade blivit lite för mycket. Så denna gång har jag och Malcolm burit alla våra saker, förutom just det stora fyramannatältet som serviceteamet hade med sig. Vi tycker att det är en väldigt positiv bieffekt av att Björnturen går så pass centralt som det gör, att man kan både ansluta och avvika vid nattlägret, som inte är längre bort än en bussresa in till Slussen. Det finns verkligen inga ursäkter att inte ta sig ut på en vandring när det är så här lätt och kul.
Grabbarna dansade i Tentipin ackompanjerade av livebandet tills de bokstavligen inte orkade längre och de fick släpas tillbaka till tältet där familjen somnade kvickt. För att vara en barnfamilj så sov vi oväntat länge morgonen efter och var på inga sätt redo klockan åtta då starten gick. Tur var det väl då att man faktiskt hade ända fram till tio på sig att komma iväg. Denna dag slår jag och Malcolm delvis följe med en av Naturkompaniets guider och en liten grupp på fyra vandrare. Men i slutändan så håller de en lite högre hastighet och jag och Malcolm spatserar på i vår egen takt, men till lunch hittar vi dem igen i ett skogsbryn och slår oss ned. Att vandra tillsammans med andra är verkligen nåt jag uppskattar och jag tror att Malcolm också tyckte att det blev skojigare så, även om han stundtals blev väldigt blyg inför alla som skulle fram och snacka med honom.
När vi bara hade några få kilometer kvar till mål så tipsade några passerande vandrare Malcolm att det fanns pannkakor vid målet. Strax därefter kom en annan och busade lite och sa att hon kanske skulle äta upp alla pannkakor. Helt plötsligt dubblade Malcolm hastigheten och skyndade sig allt vad han kunde, nästan småsprang. Pappa, kom igen då, vi måste hinna före pannkakstjuven! I säkert två kilometer höll han henne bakom sig men till slut erkände han sig besegrad. Vi tröstade oss med en glass på Golfklubben innan vi gjorde ett sista ryck in mot mål, och gissa vad? Det fanns massor av pannkakor kvar!
Tips på bra utrustning
• Fjällräven Kajka Jr
• Nalgene WIDE MOUTH 0.5L
• Fjällräven KIDS VIDDA TROUSERS
• Julbo KIDS PLAYER L SPECTRON 3
Presentation av Pierre
Pierre Reldin är småbarnspappan som kom igång igen med friluftslivet när barnen föddes. Han brinner för att sänka trösklar och få fler småbarnsfamiljer att upptäcka friluftslivet och äventyren redan när barnen är små.
Han skriver bloggen www.reldinadventures.com och är ena halvan av Friluftspodden.
