Text och bild: Emelie Bröms
Solen skiner från start och efter bara några hundra meter stannar vi för att plocka upp solglasögonen ur våra ryggsäckar. De sitter sedan stadigt på under resten av dagen. När vi lämnar starten i Tyresta by är det svårt att tro att vi bara befinner oss en dryg timme från stressen och pulsen i centrala Stockholm. Här är tempot ett helt annat och framför allt är ljudbilden en helt annan. Här är det så tyst. Fast, konstaterar vi efter ett tag, det är egentligen inte tyst. Överallt sjuder det av olika ljud, bara vi skärper öronen lite: fågelkvitter, vinden som ruskar om ormbunkarna, vågskvalpet mot klipporna och en cyklist som swishar förbi bakom några träd. Och så den där ormen som ringlar iväg bland blåbärsriset förstås. Vi har valt den längre av de två slingorna och under dagen ska vi förflytta oss 25 kilometer från Tyresta Nationalpark till nattlägret i Hellasgården.
Efter 13 kilometer på stigar fulla av rötter når jag och mitt vandringssällskap Maria dagens första checkpoint i Alby. Efter att ha fått våra vandringspass stämplade, fyllt på våra vattenflaskor och lånat toaletten tar vi sikte på nästa etappmål, tillika första dagens mål: Hellasgården. När klockan slår lunchtid och magarna kurrat länge nog slår vi oss ner och packar upp vår medhavda matsäck. Äggmackor har aldrig smakat godare! Fast det förstås, det mesta smakar rätt bra med ett par mils vandring i benen.
Sista biten mot Hellasgården går av bara farten, det är lättvandrade leder och stigar – även om vi ibland får stanna upp och scanna omgivningarna på jakt efter nästa orange-vita snitsel som ska visa vilken väg vi ska ta. Väl framme vid nattlägret är aktiviteterna redan i full gång: våra kängor blir tvättade och putsade, det erbjuds massage och yoga, matlagningsworkshop, tentipi-häng och täljning av dalahästar. Härligt värre att slappna av och njuta efter dagens prestation! Humöret hos vandrarna som droppar in en efter en är på topp, det är bara glada miner och skratt.
Nästa dag värker det visserligen i nacken och fötterna ömmar lite mer än vanligt, men det är inget som hindrar oss från att så snart starten öppnar klockan åtta ge oss ut på leden igen. Även idag väljer vi den längre sträckan, denna gång 16 kilometer riktigt lättvandrade stigar mellan Hellasgården och Björkhagen. Vi babblar på och njuter av solen. Innan vi vet ordet av dyker det numera välkända blå tältet upp, som innebär att vi får plocka fram våra vandringspass och inkassera en stämpel. Peppade av att det gått så bra promenerar vi vidare och ju närmare målet vi kommer desto tystare och mer fokuserade blir vi. Finns målet bakom nästa krök? Flera gånger tänker vi att, nu måste vi väl ändå vara nära, men det verkar alltid vara ytterligare en raksträcka. Tillslut kommer vi in i Björkhagens friluftsområde och vi är inte längre ensamma på stigarna. Här trängs golfare med löpare, cyklister och andra söndagsfirare. Sen ser vi äntligen de efterlängtade flaggorna och får ett glatt välkomnande av målpersonalen. Dessutom dukas det upp pannkakor med sprutgrädde och sylt. Lyxigt värre!
Nöjda och glada efter en härlig helg tar ytterligare några steg till tunnelbanan som tar oss tillbaka till city igen. Vi är minst sagt peppade och inspirerade av insikten att naturen faktiskt finns så nära och är så lättillgänglig. Det är sannerligen inte sista gången vi tar bussen ut i de härliga skogarna runt om Stockholm.
