Sitter vid bindstädet och utanför fönstret har hösten åter anlänt. Spellistan växlar mellan Adjugas och Otis Taylor, i glaset en Single Malt. Än är det många dagar kvar innan jag äntligen får återse mitt kära fjällvatten; Platsen som numera blivit min plats för återhämtning och andrum.. Men så är det något magiskt med att få vistas allén i Sveriges vackraste, och kanske en av världens sista vildmarker: Vår svenska fjällvärld.
Tänker tillbaka på resan jag delade med min far för två år sen. Hans första besök i vår fjällvärld och mitt sätt att tacka min förebild. Det är ändå han som lurat in mig på flugfiske och framförallt hittat kärleken till skog och natur…
Vill gärna säga att jag minns hur jag som 1-åring otaliga gånger satt i selen på pappas rygg när han flugfiskade i små bäckar efter bäcköring i Hälsingland.. Eller dagen då jag insåg att fiske var riktigt roligt och mygg förbaskat jobbiga. Det är nu över 30 år sedan.
Efter ett par fiskeäventyr till fjälls efter både lax, öring, harr och röding, och ett par vändor som instruktör och guide, kom jag till insikt att det faktiskt är på grund av någon som jag fått uppleva allt detta. Och den där längtan till fjälls.. den som så ofta infinner sig runt december. -Varför är det så himla långt kvar? Varför finns snö?
Men varför hade Han aldrig fiskat i fjällen? Tanken infann sig under en höst och blev snabbt något att ändra på. Året innan hade jag vandrat genom ett svårforcerat område med 30 kilo på ryggen för att provfiska och sondera. Och trodde mig hittat ett bra fiskevatten. Så under december var både helikopter bokad och flygbiljetter införskaffade: Rödingfiske stod uppskrivet i kalendern!
När både packlista och resa var bokad, installerades en app på telefonen med nedräkning till avfärd: 147 dagar. Flugaskarna var så gott som fyllda.. nymfer, torrflugor, streamers.. Vi var redo, bara nedräkningen kvar. Nästan som att min kajka 100 stod fylld till bredden i garderoben redan nu. Långsamt, långsamt, räknades dagarna ned.. 135, 122, äntligen under 100.. Plötsligt en dag stod sällskapet om fem personer, skrattandes på Arlanda: NU ÄR DET NÄRA!!
Väl i Kiruna stannade vi förbi ICA för proviantering för en vecka till fjälls. Jag hade noggrant planerat menyn: färskvaror i början och konserver mot slutet. Lingongrova och varma koppen i oändlighet till frukost lunch och middag, men med avbrott för goda middagar: fiskgryta, risotto, renkött.. och om vi inte skulle fånga något; tvingas gå på nödprovianterna. Det där lilla lagret som alltid är bra att ha med sig ifall vädret plötsligt slår om och man blir kvar en extra dag. Sen bar taxin av mot helikoptern i Nikkaluokta.
Jag var fortfarande nervös angående den låga temperaturen, då jag hört i butiken att folk fjällvandrat vid midsommar med snöskor. Tänk om vi landar och det fortfarande är is?! Då har jag lurat med 4 personer på ett fjällfiske utan fiske.. Helikoptern blev proppad ut i minsta lilla vrå med utrustningen som skulle vara vårat hem de kommande dygnen, Sten-sax-påse avgjorde sittplatserna.. Har man aldrig flygit helikopter kan man heller inte hjälpa att se ut som barn som väntar på jultomten. Snart är vi fastspända och helikoptern lyfter..
När väl helikoptern passerar den sista höjden och sveper in över fiskevattnet, skiner solen och vi ser hur vackert sjön är placerad mellan 3 höjder.. Isen är borta och genom det glimrande vattnet ser vi många djuphålor och hot spots!.
-Det här är bra!. Det här är riktigt bra!
Så snart helikoptern släppt av oss började det gemensamma huvudbryt att sätta upp tältet. Ingen hade nämligen rest en tipi innan.. Vi hittade en platå 30 meter från vattnet som verkade perfekt!. Snart var tältet rest och tarpen utanför fick agera matstuga. Vi tacklade spön och kastade på oss vadarbyxorna. Jag fick en förstående blick från pappa: Vi var på plats!. Och han menade nog på att han vid denna stund insåg varför jag uppskattade vår fjällvärld så mycket. Vi hade ju landat mitt i ingenstans.. Mitt i en av världens vackraste platser. Och den var vår egen…
Träkåsan fick smaka single malt och hungern stillades med snabb middag, innan vi begav oss mot de platser vi spanat in från helikoptern.
Med siktet inställt låg sjön spegelblank framför oss. Lite varstans kunde vi se försiktiga vak.
Vi vadade över en grundare del av sjön där vattnet nådde till knäna. Och 30 minuter senare stod vi nära de djuphålor vi spottat. Hoppas nu bara att rödingen är på hugget och gillar våra flugor. På ytan kan vi se hur små sländor kläcker och det ser ut som att det är vad som jagas under ytan. Vi ögnar igenom våra flugaskar och försöker hitta något som efterliknar det levande.
Jag bestämde mig för att prova en klassiker: Europea-12 och riktigt tunn tafs för att inte skrämma fisken. Runt omkring oss började det vaka alltmer frekvent och pulsen steg nu rejält. Sakta och försiktigt går var och en ut i vattnet och börjar presentera flugorna, med lite ringrostiga kast. Min lina ligger sträckt på ytfilmen och i änden, ca 20meter bort, flyter min lilla kreation. Den som jag för 147 dagar sedan haft i mitt bindstäd. Nu var den i sitt rätta element.
Som med fiske och vistelse i naturen, ges tid för tankar och reflektion.. Det där lugnet som ganska snabbt infinner sig och som Stockholmsbo; en ren nödvändighet.. Att komma bort från citypulsen. Men den här dagen kom jag inte ens så långt som att börja tänka på annat. Jag hade knappt släppt blicken från den lilla torrflugan.. Plötsligt försvinner den i ett nafs och fluglinan spänns. Försiktigt lyfter jag spötoppen som mothugg med rädsla att tafsen ska gå av.. Tänk om jag skulle missa denna fisk.. Om denna skulle vara veckans enda hugg? Som skjuten ur en kanon drar fisken iväg och det skriker om rullen.. Trots att stillhet och tystnad är det härliga med fjällen, är det här ett välkommet knarr. Snart ser jag att fisken dragit ut hela fluglinan och backingen börjar fara ut genom spöringarna. Det här är en stor fisk!
Måtte tafsen hålla! Måtte tafsen hålla! Knöt jag flugan ordentligt?!
Jag ser i ögonvrån att pappa kliver upp ur vattnet och börjar tråckla fram den hopfällda håven: -Vill du ha hjälp? Frågar han glatt. Försiktigt börjar jag bromsa fiskens rusningar och sakta sakta åter fylla rullen med lina.. Tänk om jag faktiskt landar denna. Om detta är en röding vore det ett solklart PB (personbästa).. För denna var minsann större än 5-6 hekto! Hjärtat klappar när jag ser fisken närma sig.. Genom ytfilmen ser jag i det klara vattnet de vackert röda fenorna med vita kanter.. Det ÄR en röding.. och den är riktigt fin!
Snart har jag den så nära att jag nästan kan känna att kampen är vunnen.
En klapp på axeln och ett ”Det var som tusan, Storfiskarn!”… Det är pappa som smyger sig fram med håven. För jag tänker inte riskera att slarva bort denna med att ta den i handen, som jag vanligen gör med harr eller öring. Det är först när jag lyfter fisken ur vattnet som jag inser hur stor den är.
2 Kilo!! På torrfluga!!
Kanske den vackraste fisk jag någonsin skådat. Den karaktäristiska varmgula buken, de rödvita fenorna och framförallt den mörka ryggen med vita prickar.. den som påminner om en stjärnklar natt.
Det här var bättre än alla julaftnar och födelsedagar tillsammans.. Bättre än den första telecastern.. Det gick nog inte att ta miste på min glädje i denna stund.. hade nog svårt att sluta le. Med darrande händer söker jag innerfickan på jackan efter segercigarren. Den skulle minsann tändas!
Snart har jag tagit min plats lutad mot en sten och de andra tre gossarna tittar förbi. Om det var doften av cigarr, påfyllningen i träkåsan eller rullskriket som lockat vet jag inte. Men jag såg hur spänningen i deras ögon höjdes när de såg den vackra rödingen och nästan som att jag kunde höra hur magarna började att kurra. Färskare fisk går knappt att få!
Med ett hemmagjort halster lade vi den lätt saltade fisken intill glöden i eldstaden. Snart satt vi alla i en ring runt elden och kalasade på denna delikatess. Den smakade helt magiskt! Nya fiskehistorier utbyttes och en och annan dålig vits. Framför oss låg fortfarande vattnet spegelblankt, med undantag för vakande rödingar som skapade ringar på ytan. Men inte kände vi någon stress på att skynda ut i vattnet igen.. Vi hade ju redan fått fisk.
Den kvällen stannade vi länge vid denna plats.. och inte förrän det börjat skymma, vilket var runt ett- halv två vid denna tid på året, insåg vi att vi redan fiskat flera timmar och ytterligare en röding hade landats. Denna något mindre, kanske 1,5 kilo? Lite förvånade blev de andra när jag släppte tillbaka fisken..
Men jag tycker att det är så man bör göra. Att inte ta upp mer än man verkligen behöver och dessutom låta fisken få växa och kanske en dag får en annan flugfiskare chansen att dela min glädje. Nöjda, glada och aningen trötta vadade vi tillbaka till Base-Camp och varma sovsäckar. Ett enhälligt medhåll infann sig: Tänk denna långa nedräkning, att vi faktiskt gick genom säkerhetskontrollen på Arlanda på morgonen samma dag. Insikten att Stockholm kändes väldigt avlägset och lugnet infunnit sig. Nu var vi här, NU var det nära!!
Träkåsorna smög fram en sista gång innan alla somnade med ett leende.
Om jag får välja fiske, så det med torrfluga som är det mest spännande. Speciellt om man bundit flugan själv. Att imitera något levande återskapat med krok, tråd och fjäder. Det är mäktigt.
Lite bortskämd med 2 rödingar av samma kaliber även följande kväll, kunde jag lägga ifrån mig spöt och bara njuta.. Försökte hjälpa de andra med både kastteknik, presentation och flugval. På håll kunde vi se, vad vi först trodde var en fågel som dök i vattnet.. tills vi snart åter såg fenomenet. Det var minsann rödingar som fångade sländor i luften. Ingen av oss hade någonsin hört talas om detta. Och det här var säkert 50-60 meter bort.
Flera av mina resekamrater börjar få fisk som stiger på deras flugor, men ingen som lyckas kroka. Om det är här erfarenhet spelar in eller det faktum att det är svårt att koncentrera sig när man befinner sig på en sådan vacker plats. Nästan som att vi stod karikatyrer i en tavla. Lugnet, luften, stillheten.. och rödingarna!
Följande morgon beger vi oss till ett intilliggande vatten, vad som från helikopter och på kartan bara såg ut som 1km, eller 10 minuters promenad.. var i själva verket en stigning om 200 höjdmeter meter i orörd terräng. Och på dåliga knän ett riktigt träningspass. Men snart är vi uppe. I dalen omgivna av berg infinner vi oss nu vid ett mindre vatten. Knappt en krusning på vattenytan kunde dölja vad vi alla beskådade. Och det kunde lik gärna varit guld. I det kristallklara vattnet ser vi grov fisk med rödvita fenor simma omkring och jaga kläckande insekter på ytan. Vi ser fisken.. Och de är många!
Vi slår oss ned och sippar på en kopp kaffe, återhämtar oss från vandringen och beskådar detta skådespel.
Innan vi går ned till vattnet ögnar vi igenom varandras flugaskar och försöker se vad det är som rödingarna verkar så sugna på.
Jag beslutar att prova en liten grå torrfluga i cdc, som jag vet flyter väldigt bra och ser levande ut.
Hinner inte göra många kast innan jag krokat dagens första röding. Nu var det dags att låta någon annan få känna kraften i denna vackra fisk. Så jag ropar efter pappa..
-har du drillat röding någon gång? Frågar jag.
-nej.. svarade han.
-det har du ju..! svarade jag och stoppade spöt i handen på honom. Han såg verkligen helnöjd ut.. Äntligen fick han uppleva den skrikande rullen och den enorma kraft och snabbhet hos denna fisk. Men vem av oss som var mest nöjd, kan jag inte svara på.
Efter det avtog vaken och vi beslutade att ta en lunchpaus. Med varma koppen och lingongrova på menyn, värmde vi upp vatten på gasköket. Och strax nedanför oss ser vi hur vaken återupptas.. och nu ännu fler. Jag frågar ifall inte någon annan vill gå ner och prova.. men inte, ”de där verkar vara väldigt stora”.. och eftersom ingen riktigt vågade ta för sig.. gick jag ned och lade försiktigt ut en liten klinkhammer, kanske bara 7-8 meter från land. Bakom mig märker jag hur fokuserade även de andra är.. de glada skratten runt elden är nu utbytta mot tystnad.. Jag tror att samtliga såg hur fiskarna cirkulerade runt i den lilla viken.. och framförallt hur intresserade de verkade vara av min fluga. Och det var inte bara två-tre fiskar.. frågan var bara vilken av alla dessa som skulle låta sig luras? Som en oljad blixt skjuter en röding upp med stort gap som slukar hela flugan i ett svep. Vattnet från fluglinan bildar tusen droppar som solen skiner igenom när den spänns från mitt mothugg.
-Wohooo!! hör jag bakom mig.. samtidigt som rullens broms åter får ljuda.
Efter en stund utbyttes varma koppen och lingongrova mot nygrillad röding på hårt bröd. Fantastiskt att man kan glädjas av så lite.. mitt där i ingenstans är detta kanske bland det godaste någon av oss ätit. Efter en timmes vila på maten i horisontell position och sol i ansiktet, började fiskesuget åter krypa sig på.
Att vi redan nu haft 3 helt magiska dagar med perfekta förhållanden,, Men det saknades fortfarande en pusselbit. Pappa hade ju inte lyckats fånga sin första röding.. Något det var hög tid att ändra på.
Efter en kortare vandring till andra sidan sjön, ser vi att det genast blir mycket djupare än tidigare. Jag tipsar om att en sjunktafs kanske skulle kunna få ner flugan på djupet och locka en fin röding till hugg. Med en olivfärgad nymf i änden på hans lina, går han sakta och försiktigt ut i vattnet.. 20 meter ut närmar han sig den djupa delen av sjön som såg så intressant ut och jag går ut lite längre bort. Jag försöker att inte störa honom med att säga att jag har nu känt flera hugg på min olivfärgade nymf.. Plötsligt hör jag hur han tjuter till av lycka! Han hade äntligen krokat en fin röding! Förvånad eller chockad, jag vet inte vilket.. men trots en skakig början på fighten, ser jag hur erfarenheten övervinner rädslan att tappa fisken. För besvikelsen att tappa en fin fisk, är något som så många av oss känner igen.. Att just den där fisken, var garanterat den största. Men snart ser jag hur han sänker ned håven i vattnet, följt av ett härligt glädjetjut. 
Jag tittar upp och ser min far höja håven. Nu var min lycka gjord och framförallt målet med min resa uppnådd.
Den eftermiddagen står vi och drillar röding i parti och minut.. ibland kunde vi inte om man så ville, hjälpa den andre med håven, eftersom man själv stod och hade fisk på. Vid tillfälle gick båda upp och satte oss intill vattnet och bara njöt av stunden.. och visst behövde nog båda vila lite.
Kåsorna fylldes med en rökig single malt och vi delade på varsin cigarr. Det här är livet!!
Vi tog upp ett par fiskar och gav oss av hemåt mot base-camp. De andra hade redan gått tillbaka och njöt av den fina kvällen intill sjön. Alla mådde vi som kungar och än så länge var resan långt över förväntan. I grytorna över köken förbereddes fiskgryta på röding med saffran, lagerblad, chili, vitlök och vinfrästa rotfrukter. Hade det varit tyst innan, var det inget mot tystnaden under denna måltid. Vi satt som gourmander i vårt paradis. Framför oss fortsatte detta skådespel med rödingar som vakade som tokiga.
Den kvällen stannar vi i lägret och vilar upp oss.. delar en massa erfarenheter om fiske, livet, tankar om kommande dagar, hur de andra kan öka sina chanser att få fisk..
Dagen efter börjar det blåsa upp lite.. och vi bestämmer oss för att ta en längre vandring om 5km för att nå ett forsande vatten. 5km låter kanske inte mycket, men i orörd och kuperad terräng, tar detta ett par timmar. På vägen stannar min pappa upp och säger att han vill fiska av den bortre sidan av sjön. För under tidigare dagar hade vi hört riktigt grova plask från denna sida. Vi andra fortsätter och till slut når vi äntligen fram. Vi kastar av oss väskorna och tarpen är det första som åker upp. Snart står vi alla utvadade i vadarbyxorna. Och det dröjer faktiskt inte länge förrän de andra har fisk på. Öring i strömmande vatten.. inte illa alls som första fiskar på flugspö.
Efter en sådär 4 timmar samlas vi åter vid tarpen för ett lunchbreak. Fortfarande inte ett spår efter pappa som skulle komma efteråt. Vi börjar diskutera huruvida han faktiskt orkar gå hela vägen hit med sina dåliga knän. Inte en chans, får jag till svars.. men något inom mig säger att Om jag känner min far rätt, så kommer han att dyka upp snart.
och just då, hör vi hur det knakar bakom fjällbjörkarna, och ut kommer en glad kille. Hur han hittade oss, vet jag inte.. Kanske såg han tarpen och tog sikte på den?
Utmattad från den eländiga terrängen, slår vi oss alla ned och delar på en kall öl. Den eftermiddagen fiskar vi oss nedströms och fångade kanske 20-30 öringar av modell halvkilot. Ju senare in på eftermiddagen vi kommer, desto mörkare börjar himlen att bli. Och från tidigare besök till fjälls har jag lärt mig att vädret kan slå om snabbt. Men raska steg packar vi ihop och beger oss åter mot base-camp. På vägen stannar vi till i viken på sjön där pappa provat att fiska. Han hade sett riktigt grov fisk.. Så vi stannar ett par timmar, men utan lycka. Kanske var det att myggorna börjat hitta oss, eller alla buskar och träd bakom oss som gjorde att det var svårt att kasta och fokusera, eller att det faktiskt började regna och bli kallt.
De andra återvände till tältet medan jag och pappa kämpade någon timme till.. Tillslut gav även de envisaste upp; Hunger, trötthet och whiskey lockade mer än att frysa.. Väl tillbaka i tältet tändes kaminen och blöta kläder kunde hängas på tork. Utanför smattrade regnet mot tältduken och vi hade det rätt gemytligt inne i värmen. Snart hade vi alla efter någon timmes kortspel, skratt och reflektion över veckans och dagens fiske, somnat. Vem som snarkade högst vet jag inte, men det lät säkert som ett helt sågverk.
Följande dag gick nästan helt till spillo.. jag och pappa trotsar regnet och går ut och fiskar lite öring i närheten av tältet, medan de andra stannar inne i värmen. Efter ett par timmar kommer en av dem förbi och hälsar på.. tydligen stod inte tältduken emot den mängd nederbörd den blivit utsatt för. Just då kände jag mig riktigt nöjd med min nya jacka från Tierra. Jag var snustorr.
Mitt i natten vaknar vi av att killen närmast utgången börjar jämra sig. Vad nu?.. är det någon som börjar bli dålig?
Tydligen hade det ihållande regnet höjt sjön så pass att vårt tält snart var sjösatt. Så mitt i natten, i piskande blåst och regn, tvingades vi flytta upp tältet 30 meter. Kanske inte det roligaste att överge den varma sovsäcken för att ge sig ut i kylan, men ett nödvändigt måste. På morgonen vaknar vi upp och en ordning vi försökt hålla i tältet är nu helt raserad. Det är ett kaos av prylar överallt. Men som brukligt med fjällresor, är det något som ska vara lite kämpigt. Att man utsätter sig för situationer som man tillsammans får lösa. Att sitta mitt på Finnmarksvidda utan grepptång till köket, är just en sådan dum grej att glömma.
När vi tittar ut genom tältet ser vi molnen spricka upp och att det nästan helt slutat att blåsa. När äntligen solen tittar fram får vi först chans att spänna upp en torklina utanför tältet. Mycket var blött och stunder då möjligheten att torka kläder till fjälls ges, ska man ta vara på. Efter den nästa sista frukosten går jag och min far mot ett inlopp vi tidigare lagt märke till. Lite väl kaxiga försöker vi vada över grundet vi passerat första kvällen. Innan vi vet ordet av, går vattnet inte längre bara till knäna. Nu hade vattnet stigit till bröstet och det hade plötsligt blivit ganska svårt att ta sig över. Olyckligtvis var det en telefon som låg i en bröstficka som fick bada. Men såna kan man köpa nya hemmavid.. rödingen hade ju åter funnit sin matglädje och såna stunder kan man inte hitta i en butik i sthlm. Överallt ser vi hur insektslivet fullkomligt exploderar. Det är nattsländor, dagsländor, harkrank, myggor, flicksländor och knott. Allt som ett serverat smörgåsbord för fisken. Och åter stod vi där, far och son, och drillade tvåkilosrödingar på torrfluga. Och det verkade faktiskt inte spela någon större roll vad vi satte på för flugor.. de var som galna.
Den sista kvällen avnjöt vi åter god nyfångad röding och njöt av den sista whiskyn i utbringad skål. Framför oss låg sjön stilla, fortfarande fylld av vakande rödingar. Bakom oss en helt sagolik vecka och ett fantastiskt fiskeäventyr. Och det är för mig fortfarande idag nästintill osannolikt att berätta om vilken otrolig timing vi haft. Rödingar som gör delfinhopp. På riktigt? Fjällens drottning.. den skyggaste av dem alla. Hur isen släppt bara dagar innan vi anlänt.
Nu när jag skrivit om denna resa, är det med stor längtan till kommande äventyr; pappa och jag på fjället. Kommer fisket någonsin att bli som denna resa? Det tvivlar jag på.. om vi så ens får EN dag utan blåst och regn och EN röding, är det ett lyckat fiske. Nu hade vi haft 4 hela dagar med perfekta förutsättningar och ett par 2-kilosrödingar på torrfluga, varje dag!
Otroligt tacksam att jag fått uppleva detta och framförallt att få dela det med personen som jag har att tacka så mycket. Det här en fiskeresa vi båda kommer att bära med oss länge.
