365:s Karen Hensel hade aldrig kört hundspann eller gjort en lång vintertur tidigare. Nu väntade nio dagar på fjället med både storm, solsken och temperaturer ned mot minus fyrtio grader.
Frostiga vindbyar piskar obarmhärtigt över isen och förvandlar mitt ansikte till en stel mask. För hundarna framför min släde är det här vardag och de påverkas inte nämnvärt av vinden och kylan. När jag med iskalla händer försöker justera den stelfrusna hals-duken någon millimeter över ansiktet slår det mig att det här isiga äventyret faktiskt är en av mina stora drömmar som går i uppfyllelse.
Jag hade länge velat uppleva en riktig hundspannsexpedition, utsätta mig för den tuffa vintern i norr och tillsammans med de fyrbenta vän-nerna hitta egna vägar över orörda vidder. En åtta dagar lång expedition genom Øvre Dividal natio-nalpark, där termometern i februari ofta kryper ned under minus fyrtio grader, verkade vara rätt grej för att förverkliga min dröm, trodde jag. Men redan dagen innan vi ska ge oss i väg kommer de första känslorna av tvivel smygande.
– Om du kommer bort från gruppen i ett snöoväder ska du skjuta upp en signalraket varje hel timme. Är det för mulet övernattar du i slädsäcken tills sikten blir bättre och vi har en chans att hitta dig, säger vår guide, Björn Klauer, under den viktiga säkerhetsgenomgången.
Han bor på en huskygård trettio mil norr om polcirkeln och har otaliga expeditioner bakom sig, bland annat genom vildmarken på Svalbard. Gruppen i övrigt består av min kompis Ina från Åland, Barbara, som är universitetsprofessor i Österrike och Florian, cykelmekaniker från Tyskland. Det är först nu som det står klart för oss att vi under den här expeditionen kommer att vara helt beroende av varandra och den utrustning vi har med oss i slädarna. Någon mobiltäckning finns inte och vårt enda kommunikationsmedel är en satellittelefon.
UT I VILDMARKEN
Med svettpärlor droppande från pannan selar jag på de sex hundarna som hör till mitt spann. Till sist är vi redo. Mitt hjärta slår lite extra hårt när jag för första gången tar tag i säkringslinan. Jag har fått order om att följa efter Björn, som gav sig av några sekunder tidigare. Men med mina överdimensionerade tumvantar kan jag inte öppna karbinhaken på linan. Hundarna skäller otåligt och drar allt vad de orkar. Till sista får jag upp säkringen, och samtidigt som jag får fram ett kvävt ”Ja!”, tar släden fart och glider snabbt i väg mot björkskogen en bit bort.
Den isiga fartvinden får mina ögon att tåras. Släden lutar sig långt ned i kurvorna och jag ser framför mig hur vi vilken sekund som helst ska fastna i ett träd. Hundarna verkar dock orubbliga och fortsätter färden
– över en bro, förbi ett snöigt kapell, nedför en backe och sedan vidare in i det vidsträckta landskapet som under åtta dagar kommer att sluka oss helt och hållet.
Snöiga berg tornar upp sig vid Altevatns strandlinje. Isen knakar under slädens medar när vi korsar den sex mil långa sjön. Vid det här laget har jag ingen känsel kvar i tårna. Mina ögonfransar pryds av tunna snöflingor som med tiden förvandlas till små istappar. Jag undrar hur Ina har det bakom mig. Har den isiga kylan gett även henne ett stelfruset ansikte? Och har Barbaras händer också börjat likna klor? Är Florians tår lika stela som mina? Björn, som syns ett hundratal meter framför mig, glider orubblig fram över isen
– honom är jag inte det minsta orolig för. Han verkar aldrig frysa. Plötsligt vaknar jag tvärt ur mina tankar. Min ledarhund Banaq och hans följeslagare Socke har trasslat in sig i linorna. Nu gäller det att vara snabb, men min hjärna har kylts ner till sparlåga. Jag sätter foten på bromsen samtidigt som jag ropar på hundarna att de ska stanna, men mina rop slukas av vinden och ingenting händer. Att det inte skulle vara helt lätt att bromsa släden på den spegelblanka sjön hade jag redan räknat ut, men nu börjar jag gripas av panik. Till slut får jag fäste i en liten snödriva, och bromsen likaså. När vi stannat trycker jag ned ankaret i isen och vänder släden i sidoläge för att hindra hundarna från att börja springa medan jag tar loss Banaq och Socke från linhärvan. De andra hundarna visar dock ingen förståelse för tvångspausen och drar otåligt i linorna. När jag vänder tillbaka ekipaget tar hundarna chansen och sätter fart direkt. Det är på håret att jag hinner få tag i släden och dagens sista kilometer är jag inte bara stelfrusen utan också helt skräckslagen.
RÄDDANDE VÄRME
När vårt team med sina 132 tassar når kåtan där vi ska slå läger för natten har min halsduk frusit fast i ansiktet. Min näsa är kritvit, och såväl Florians näsa som Inas fingrar visar upp tecken på förfrysning. Hundarna rullar ögonblickligen ihop sig i snön och unnar sig lite återhämtningssömn bland snöflingorna. Deras päls, som innerst består av ett tätt lager mjuk ull och ytterst täcks av tålig slät päls, håller kylan på avstånd. Vi tänder spisen i kåtan och låter våra händer och fötter långsamt få upp värmen igen.
– Inuiterna använder grönlandshund som transport- och jakthundar. När de sätts framför en släde tror de att de är på jakt, berättar Björn.
Teoretiskt har de inte helt fel. När det blir kväll får de sitt förmodade byte direkt framför näsan. Och även vi människor njuter för fullt av kvällsmaten som består av pasta med älgköttfärs. Lite senare går Barbara och jag ut för att hämta snö som vi smälter för att fylla våra termosar. Dödströtta sträcker vi slutligen ut oss på renhudarna och faller i djup sömn.
DET GRÄNSLÖSA FJÄLLET
När vi vaknar nästa morgon har Florian, som fick i uppdrag att vara värmeansvarig, redan fått fart på elden som sprider mysig värme. Björn brygger kaffe innan vi gör oss redo för dagens äventyr. Han och jag är först i väg och har hunnit en knapp kilometer när vi upptäcker att resten av gruppen inte är med. Efter ett tag dyker Inas släde upp långt bort, dock utan henne på förarplatsen. Hon hänger på släp efter släden med ett krampaktigt grepp om säkerhetslinan.
– Jag ramlade av och har åkt på mage hela vägen, flämtar hon.
Jag kan inte annat än att skratta hejdlöst. När de sätts framför en släde tror de att de är på jakt.Kaminen i kåtan sprider härlig värme efter en lång dag ute i kylan. Några fjällripor flyger förbi oss. Deras orangefärgade ögonbryn är den enda kontrasten mot den vita himlen. Nästan ljudlöst glider vi genom landskapet. Vidderna är överväldigande och vi häpnar över det närmast oändliga och orörda snölandskapet. Vi närmar oss den mäktiga bergskedjan och när det börjar gå uppför kollar hundarna regelbundet att jag inte bara låter mig dras med utan hjälper till att putta på ordentligt. Tack vare de kraftiga och svettdrivande uppförsbackarna håller vi värmen någorlunda.
Plötsligt hörs ett skrik från Florian och ilskna skall från hans hundar. På vägen upp har de lyck-ats trassla in sig ordentligt i linorna och börjat bråka. Björn springer mot Florians släde, får slut på grälandet och tar loss hundarna. Florian är helt paralyserad.
– Jag pallar inte kylan. Och så den här backen på det, det blev helt enkelt för mycket, säger han. Vi hjälps åt med att befria hans hundar från selarna och ger dem mat.
– På en sådan här expedition måste alla vara med, annars klarar vi det inte, säger Björn.
Vi står inför ett svårt beslut. Ska vi våga oss ännu längre in i fjällkedjan? Här ute finns det ingen hjälp att få. Ingen som kan komma och hämta oss. Varje huvud, varje hand och varje tass är oumbärlig.
Nästa dag skiner solen från en klarblå himmel. Florian har fått låna ett par extra handskar av Barbara samt en ansiktsmask av ull. Han har fattat nytt mod. Snön glittrar i det mjukt böljande fjällandskapet mellan Sverige och Norge som vi korsar med våra slädar.
På somrarna betar renar här och vid Altevatn går gränsen mellan de två samebyarna Saarivuoma och Talma. På hösten vandrar renarna ner till de svenska skogsmarkerna där de tillbringar den långa mörka vintern.
På kvällen slår vi läger i en liten samestuga vid Store Kamas. När Barbara, Ina och jag går ut en sväng så dansar norrskenet ovanför våra huvuden och får hundarna att börja skälla.
– Jag får gåshud, viskar Ina.
I DRAKENS ÖGA
Himlen lyser i ett lila skimmer när vi efter sex dagar når expeditionens yttersta mål – en timmerstuga i bergen. Det översta hudskiktet av min, Florians och Inas näsa har nu börjat flagna rejält. Som så ofta under de senaste dagarna börjar det snöa – först lite mjukt och sedan allt kraftigare. Med stelfrusna kroppar och en yxa går vi ned till sjön för att fylla på våra vattendunkar med hjälp av en slev. Månskenet blixtrar fram mellan molnen. Vem vet, det kanske är ett draköga som tittar ner på oss. I mörkret är det inte helt enkelt att hitta tillbaka till stugan, men snart slinker vi in i värmen och lagar en mättande kvällsmåltid med lax och ris. Ute tilltar snöstormen i styrka. Kanske kommer vi att sitta fast här i några dagar. Under natten får vindbyarna den lilla stugans väggar att skaka.
När vi går upp nästa dag ligger hundarna under ett tjockt lager med snö. Vi kan knappt se dem, men Björn ger grönt ljus för att fortsätta färden.
Ett högtrycksområde har gett sig till känna på hans väderstation. Kylan skär djupa fåror i våra ansikten när vi en efter en sätter fart med våra hundar. Bara Barbara fattas. Hon brukar åka sist men i dag syns hon inte till. Den branta terrängen gör det omöjligt att vända om med alla hundarna så Björn tar hand om mitt spann medan jag steg för steg kämpar mig tillbaka genom den djupa snön upp mot timmerstugan. I mina tjocka kläder och tunga kängor går allt i slow motion. Redan på långt håll får jag syn på Barbaras omkullvälta släde och hoppas innerligt att hon inte har gjort sig illa. Med stor lättnad ser jag några sekunder senare att hon försöker baxa ut släden ur en snödriva. Hon verkar ha kört fast direkt efter starten. När jag slutligen når henne för att hjälpa till är hon kritvit av chock men i övrigt helt oskadd.
– Helt korkat! Men strunt samma, nu åker vi vidare, säger hon.
SOLSKEN OCH HEMLÄNGTAN
Snöstormen skjuter små isiga nålar i våra ansikten när vi till slut lämnar fjället bakom oss. Himmel och jord flyter samman i en enda nyans av vitt. Nästan helt förblindade leder vi våra hundar ned-för sluttningen. Det känns som en halv evighet innan expeditionens sista snöstorm säger hej då.
När vi efter åtta dagar kommer tillbaka till dalen där expeditionen startade har det äntligen mojnat och vi möts av strålande solsken. De flitiga hundarna, som de senaste dagarna helt orädda har dragit oss genom det oändliga landskapet känner av att det bär av hemåt och ökar tempot ytterligare.
Tjugofem mil, både hotfulla och helt ljuvliga, ligger bakom oss. En expedition där var och en av oss var nära maxgränsen för vad vi orkar, men som också gav oss de mest intensiva lyckokänslor. Mitt stelfrusna ansikte spricker upp i ett brett leende. Och utan att jag behöver vända mig om vet jag att i denna stund ler vi alla.
Text Karen Hensel. Foto: Carolina Juselius
