Den sista biten ut ur Colorado är mer eller mindre en lång nedförsbacke. Har andras naturen och ett vilda västernlandskap breder ut sig, med långt fler kaktusar än människor. Det är ensamt och vatten är sällsynt. Motvinden som vi vid det här laget är alltför bekanta med har inte tröttnat på att gäcka oss. Vi är lyckligt ovetandes om att en av de tuffaste veckorna under vår resa är i antåg.
För att tackla motvinden, som oftast ökar i styrka mot eftermiddagen, vänder vi på dygnet. Varje morgon stiger vi upp innan gryningen för att få så mycket av vår cykling som möjligt gjord innan vinden tilltar. Vackra gryningar och tjocka lager jordnötssmör. Med denna dygnsrytm följer också svajande humör och milen värkar rulla förbi ofattbart långsamt. Vi förbannar oss över att vi valt ”fel håll” att korsa denna kontinent på. Motvind är så orättvist på något sätt. Väl framme i Provo, UT, vilar vi och njuter av de vackra berg som omsluter staden.
