BLOGG, KLÄTTRING, VANDRING

Rapport från Nepal

Den stora dagen är här!

Efter mycket planering och otaliga timmar i diskussioner angående prylar och reseplanering så står vi på Arlanda en september dag, försöker hitta rätt gate och försöker komma ihåg om allt är med? Jag och min reskamrat David är på väg till Katmandu, Nepal för att möta upp vår tredje reskamrat Faith för att sen tillsammans ge oss av mot Everest Base Camp för att ge en reseskildring och berätta hur det ser ut efter jordbävningen som ägde rum i Nepal 2015.

Jag och David lärde känna varandra när jag började jobba på Naturkompaniet i Luleå för några år sedan. Han var då en stammis och var i butiken titt som tätt. Vi började prata friluftsprylar och började sedan umgås på fritiden, idag – och speciellt efter den här resan – räknas han som en av mina bästa vänner. David är en perfekt reskamrat då han enligt mig har dom tre viktigaste egenskaperna för en sådan:

  1. rolig att vara på resande fot med
  2. ödmjuk mot de han träffar
  3. har koll på det jag inte har koll på.

Resan börjar

Flyget från Arlanda lyfter mot första mellanlandningen Dubai med våra ikoniska North Face-dufflar packade nästan till bristningsgränsen.

Först när vi sätter oss i det enorma planet börjar man förstå att resan börjar. Det är faktiskt en behaglig resa som fördrivs med film och lite sömn. Jag själv spenderade väldigt mycket tid åt att utforska min utsikt genom fönstret när vi passerade land efter land. Det var först när vi började närma oss Dubai som man verkligen kunde se landmassorna och vattnet under oss. Berg, öknar och båtar. Landningen skedde på natten så vi kunde tyvärr inte skymta Burj Khalifa, som är värdens högsta byggnad, den här gången. När vi väl landat och skulle gå ur planet slår värmen mig hårt i ansiktet.

Jag kunde inte för mitt liv tro att värmen skulle kännas så påtaglig på en gång! Det var verkligen som att gå in i en 40 grader varm vägg. Vi gick snabbt in i vår transferbuss som väntade, och som tog oss till vår terminal där vi skulle övernatta tills nästa plan gick. Vi tackade de gudar som lyssnade för att bussen hade en fungerande AC. Det blev en sen middag och sedan letade vi upp ett trevligt golv som inte var allt för långt ifrån vår gate och lade oss där för att sova.

Så mycket sömn blev det inte den natten med allt folk som rörde sig i gaten. Men det fanns i alla fall saker att titta på när man inte kunde sova.

Tidigt nästa morgon går vi upp och växlar lite pengar och tar en kaffe på vår gates lokala kafé, sen bär det av till Katmandu. Flyget lyfter och inte heller denna gången ser vi världens högsta byggnad, fast man tycker att den inte borde vara så svår att se…

Två blir tre

Precis som första etappen fördrivs också denna resa med film och drömmande blickar ut genom fönstret. Nu börjar det kännas att vi är på väg. Även denna landning sker i mörker, så vi ser inte så mycket av Katmandu. Landningen går fint och vi går av planet och upptäcker att det regnar lite lätt. Vi går mot ankomsthallen och sedan vidare för att hämta våra väskor och senare möta upp Faith. Det vi hittills varit mest nervösa över under resans gång var det som kom här näst: rullbandet. Har våra väskor tagit sig hela vägen?! Frågan skulle snart besvaras.

Min gula väska kom efter en liten stund och klumpen i halsen försvann. Då tänkte jag att Davids väska inte kunde vara långt efter. Vi väntade, och väntade, och för lite omväxlings skull så väntade vi lite till. Efter minst 20 min så börjar vi ge upp, vi var de enda kvar och det hela började kännas tungt. Vi skulle precis börja leta efter någon som vi kunde anmäla vår borttappade väska till när en orange ensam väska långsamt uppenbarar sig under plastveporna som gränsar in till packhallen. Lyckogråten sitter i halsen och en high five känns som det rätta sättet att uttrycka sig med och, sagt och gjort, det smäller mellan händerna. Den värsta stressen är över! Eller hur blev det nu med det?

Vi går för att möta upp Faith, som är vår tredje reskamrat och som jag lärt känna på en utbildning i USA. Hon är akutsjuksköterska och har jobbat i Nepal i 4 månader på olika sjukhus. Att ha med sig Faith är lugnande eftersom jag har spenderat många äventyr med henne, och jag vet vad hon går för. Till exempel tog vi oss tillsammans med 8 andra kursdeltagare genom Utahs öken i 21 dagar och prövades både som vänner och individer under väldigt jobbiga förhållanden. Hon är vad jag skulle vilja kalla en Powerwoman. Energin tar aldrig slut och hon har ett inspirerande och positivt sätt att se på livet som snabbt smittar av sig i hennes närhet.

Faith har fått stå och vänta utanför flygplatsen i evigheter på oss och våra sena väskor. Det var otroligt roligt att se henne efter så lång tid. Vi hade senast setts på mitt bröllop i februari och sedan hade hon åkt för att förbereda sig för sitt jobb här i Nepal. Medan hon visade vägen mot det hotell hon fixat åt oss inte alls långt från flygplatsen, pratade vi lite om resan hit och om att allt gått bra, samt lite snabbplanering inför morgondagen. Under tiden vi gick mötte vi folk som satt utefter gatan och sålde allt från mat till vanliga hushållsartiklar. Detta var mitt och Davids första möte med Katmandu och allt vad det innebär: fattigdom, tiggeri, livsfarlig trafik, vänliga människor och väldigt speciella lukter. Jag kan inte säga att lukterna av smog och sopor var särskilt välkomnande men det är något vi inte glömmer.

Vi kom fram till hotellet där vi snabbt fixade våra rum och började packa om allt från dufflarna till ryggsäckar. För nu gällde det att packa smart, då flyget upp i bergen inte tillåter så mycket vikt, det hade vi läst på innan. Så mycket pusslande med packningen blev det den natten. Vi passade också på att ringa hem då hotellet hade bra wifi.

Apor och en farlig flygplats

Tidigt nästa morgon gick vi upp och gick mot flygplatsen. Faith hade smart nog hört sig för innan hon bokade biljetterna till Lukla och fått reda på att man bör boka det tidigaste flyget upp eftersom det har störst chans att lyfta. Dessa plan är kända för att bli inställda så fort det blir dåligt väder, vilket egentligen är en bra grej då det har hänt många olyckor då de störtat på grund av det dåliga vädret högre upp i bergen. Så vi hoppades på att det skulle lyfta OCH landa! Vi gick till en liten inrikesflygplats som ligger bredvid den vanliga flygplatsen, och där var vi konstigt nog inte först.

Vi gick in och fram till kassan där man visade sina biljetter och fick inga indikationer på att planet inte skulle gå som planerat. Nu skulle det visa sig om allt slit kvällen innan gav något. Både jag och David lade våra ryggsäckar på vågen och var precis under gränsen. Vi hade haft med en resevåg och kunnat kolla någorlunda vikten på våra grejer. Sedan la Faith sin rygga på vågen och gick typ 5kg över gränsen, men den blev lika godkänd som våra. Ja, så mycket för att stanna uppe och packa om allting… Hur som helst var det ju jättebra att allas packning kom med. Det ska tilläggas att vi hade med oss lite mer utrustning än vad man brukar ha med till Everest Base Camp (EBC). Vi var fullt medvetna om att man inte brukar gå med så tung rygga som vi hade (ca 15kg) men vi ville gå det på vårt sätt och vi hade med oss allt för att bo utomhus och värma på vatten till mat, tält, kök, sovsäckar och varma plagg mm. Vi hade planerat att tälta högre upp, nära EBC (inte i tältlägret) där bitar av glaciären lämnat stora grusplättar. Vi hade alltså med oss vanlig men lite lättare vandringsutrustning. Innan hade vi planerat och kollat ut lättare grejer vi kände att vi kunde lita på under lite tuffare förhållanden. Vi körde dock inte allt i lightweight, då det enligt mig finns en risk att stirra sig blind på vikten istället för funktionen. Du kanske sparar några gram, men tappar starka funktioner.

När vi satt och väntade i den väldigt spartanska vänthallen så fick jag för första gången syn på apor! Otroligt häftiga djur. Oroväckande listiga och går inte att lita på – men häftiga. De hoppade mellan lådor, tak och bussen som vi senare skulle åka med bort till planet som stod en bit bort. Faith berättade att det finns ficktjuvar som dresserar apor att sno åt dem för att sen springa med bytet till dem. På så sätt blir tjuvarna sällan tagna. Hmm. Undrar vad de aporna har för anställningsavtal?

Nu var det dags att sätta sig i det lilla propellerflygplanet, som var som hämtat ur en Indiana Jones-film. Flyget skulle ta oss till en av världens högst belagda flygplatser. Om det var något vi fått höra så var det hur farlig landningen skulle bli i Lukla. Planet startar och för ett himla oväsen. Som tur är erbjuds alla i planet lite bomullsvadd att stoppa i öronen, och godis (för att ha i munnen och inte i öronen).

Ju närmre Lukla vi kom desto nervösare blev jag. Så var det dags. Landningsbanan uppenbarade sig framför planet och vi hade full utsikt genom cockpitens framruta mot landningsbanan. Marken kommer närmre och närmre. Över tusen konstiga ljud hörs från planet och plötsligt når vi marken, och utan större dramatik står vi på landningsbanan i Lukla. Med facit i hand så var just den här landningen inget att oroa sig för. Lite skumpig, men jag har varit med om värre landningar med SAS.

När vi fått våra ryggsäckar försökte vi ta in omgivningen och insåg snabbt att det inte var som något vi sett förr. Vi gick en kort bit till ett vandrarhem som låg max 5 min från flygplatsen.

Då et är inte så långt till något i byn från flygplatsen, då landningsbanan ligger mitt i byn.

På vandrarhemmet går vi igenom resplanen, kollar på kartan och lägger upp en strategi för resten av dagen. Eftersom vi tog det tidiga planet hade vi i princip en hel dag till förfogande.

Vi bestämmer oss för att gå till en närliggande by. Det passar bra då den ligger lite lägre än Lukla.

Efter att ha rest från havsnivå i Luleå och sen jobbat oss högre och högre för att nu stå på över 2000 möh, kändes det som en bra plan. Samma dag som man flyger bör man inte gå så mycket uppåt, eftersom höjdskillnaden redan är stor från Kathmandu. Dock går gränsen för höjdsjuka vid ca 3000 m så något direkt hot från det fanns inte. Dock kändes det bra att promenera nedåt.

En nepales berättar

På väg mot den lilla byn Phakding omgavs vi av jättehöga berg runt om, där molnen rullade in över topparna. Under hela vandringen tittar vi lika mycket upp i bergen som på alla vattenfall och fina växter som letar sig ned för sluttningarna. Det finns med andra ord hur mycket som helst att titta på. Vandringen hade pågått i ungefär 2 h då vi utefter vägen blev passerade av en väldigt trevlig och öppen Nepales vid namn Michael. Han bodde i Phakding och bjöd in oss att bo i hans vandrarhem som han ägde, och erbjöd oss gratis boende så att vi bara behövde betala för maten.

Vi blev glada men lite fundersamma på vad som var haken. Så trevliga och gästvänliga kan de ju inte vara? Något måste vi ha missförstått. Så resterande bit till Phakding funderade vi på detta.

När vi väl kom fram stod familjen i dörröppningen och välkomnade oss varmhjärtat. Vad är detta för lurendrejeri?! funderade vi på. Vi gick in och hälsade snällt och frågade på en gång vad som gällde då vi ville undvika att göra oss osams med någon vår första dag.

Det visade sig att eftersom det var lågsäsong bjöd de på boende eftersom de hade många rum som stod tomma. Så de tyckte att det var bättre att ha gäster som de vet betalar för mat och snacks under en längre tid, än att inte ha några alls. Plötsligt kändes det väldigt självklart, och jag suckade åt mina egna fördomar.

Vi bodde alltså gratis och betalade bara för maten, som var utomordentligt god och portionerna stora som om de vore för två. Jag fick också en ny dryckesfavorit: Lemon tea. Jag kunde dricka hur mycket som helst! Jag vet att det är något halvfabrikatspulver och säkert onyttigt, men det smakade så gott och under hela resan hade jag svårt att hitta en lika bra dryck som på detta vandrarhem.

Vi fick genast bra kontakt med den unga ägaren Michael och hans familj. Vi fick tips och råd hur vi skulle gå tillväga när vi var här och vi berättade också om vår planerade resa. Vi pratade länge och sög till oss allt han sa som en tvättsvamp.

Det visade sig att han trots sin unga ålder (ca 24 år) gått skola i Kathmandu turist-hotel, för att han ville driva vandrarhemmet efter vägen upp till Everest Base Camp.

Vi fick chans att fråga mycket om livet i Nepal. Det kändes som att Michael var väldigt påläst, och han delade gärna med sig.

Han berättade bland annat om jordskreden och svårigheterna som följde:

I september hade dittills 70 personer omkommit i jordskred under året. En siffra som tyvärr måste ha stigit sedan dess.  Nepals bergsområden har blivit instabilare nu efter jordbävningen som ägde rum 2015 och tillsammans med stora mängder regn har byar och deras invånare fått lida, då regnet har drivit lera och berg nerför sluttningarna och gjort passager livsfarliga för de som ska ta sig förbi. Det är på dessa passager som personer råkar illa ut. Jordskred är just nu den farligaste jordbävningskopplade katastrofen i Nepal. Skred har förvisso alltid funnits, men situationen nu kan liknas vid ett sår som blöder genom förbandet, och det finns inte tillräckligt med förband för att få det att sluta blöda.

Michael hade själv råkat ut för att ha fått sitt hem förstört. Han var  i full gång att renovera sin källare som hade blivit totalförstörd. Han som så många andra fick ta en sak i taget.

Varje hus som drabbats svårt i jordbävningen blir än svårare att laga och bygga upp på grund av de jordskred som kommer i samband med monsuntiderna.

Ekonomin ser likadan ut för de människor som bor i delvis förstörda eller helt förstörda hus. De har inte kapital för att kunna bygga upp sina hus igen.

Vi fick också lära oss att på vissa håll var det så att de bistånd som skickades till Nepal under katastrofen fördelades till akuta hjälpinsatser och sen till banker som skulle förvalta pengarna. När då folk skulle gå till bankerna för att låna de pengar Nepal blivit bistådda med så fick de inte låna pengar för att bygga upp sina hem då de saknade en säkerhet – i detta fall det raserade hem som de ville låna till för att bygga upp.

Jag måste säga att det inte känns som det mest genomtänkta förhållningssättet.

De som kanske behöver det mest får då inte den hjälp de behöver på grund av detta. De som tyvärr inte kan få den hjälp de önskar, tvingas lämna det de kallar hem, oavsett om det är raserat eller inte. Säsongen för att tjäna ihop pengar för att kunna överleva i ett sådant tillstånd är kort och de flesta söker sig ner mot Katmandu när vintern kommer, temperaturen sjunker och turistflödet likaså.

I bergen lever man lite från säsong till säsong nu efter jordbävningen. De lever på deras turism, och turismen fick ett stort bakslag efter katastrofen. Det är färre som vågar sig hit efter allt som visats på tv och skrivits. ”Vi önskar att det var fler som ville komma hit”, sa Michael och hans familj.

Det är uppenbart att vi turister behövs mer än någonsin för att kunna bidra till infrastrukturen och för att hålla elden brinnande i de små bergsbyarnas vedspisar.

Mer gästfrihet och hjälpsamhet

Efter en en lång och trevlig pratstund över maten gick vi på promenad genom Phakding för att se lite mer av byn utan att behöva gå med ryggsäcken. Vi tittade på hus, på utsikten och gick mest och strosade lite och försökte ta in var vi var någonstans. Efter en stund gick vi tillbaka till vandrarhemmet för att ta det lugnt och spela lite kort.

Michael, ägaren, kom och berättade för oss att han skulle kontakta sin faster i Namche Bazaar som också drev ett vandrarhem. Vi skulle få gratis wifi där och få samma deal som här.: gratis boende och betala för maten. Vi blev så klart stormförtjusta och Michael steg än mer på listan över trevligast i Nepal.

Kvällen kom och vi bodde i fina rum, bra sängar, OCH hade alternativ att välja riktig toalett eller ett hål i marken. Mhmm vi valde den vanliga toan… Det enda lite mindre roliga som vi alla lade märke till var att under natten, när det regnade hela tiden, blev det väldigt fuktigt i rummen och det kändes som att allt blev fuktigt den natten. Men gott sov vi!

Nästa morgon vaknar vi och går ner till matbordet där vår frukost vi beställt kvällen innan serverades. Det blev toast med smör, sylt och självklart Lemon tea för mig. Efter ytterligare en trevlig pratstund med Michael så tackar vi för allt och vinkar av familjen.

En första motgång

Dags att bege sig mot Namche Bazaar! Vi beräknade gå på ca 6 h, ganska långsam gång. Vi hade fått höra att den här dagen skulle vara tung med mycket uppför.

Vi laddade upp med vattenflaskor (obs! drick ej kranvatten eller ur flaskor som inte har förseglade korkar). Pris på vatten är 80-150 rupees vilket motsvarar ca 10 kronor per enlitersflaska. Helt klart något man ska lägga med i budgeten för att slippa att bli sjuk.

Vi började gå, och efter en stund kände David att det började bli tungt, kroppen hade ingen energi och orken fanns inte där. Han berättade att det redan börjat dagen innan när vi gick från Lukla, men att han då trodde att det var något efter flygturen.

Varmt, ovant och mycket uppför gjorde förmiddagen ganska jobbig för David. Självklart tyckte vi andra att det var jobbigt och varmt, men vi hade energi i kroppen och gjorde vårt bästa för att peppa och hjälpa David.

Ju högre vi kom, desto mer spår efter jordskred och jordbävningen såg vi. Det fanns många stenbumlingar som hänger på småstenar, och det känns som att de ska braka ner mot oss om man så bara skulle nysa. Vi stöter också på stora rotvältor som kommit flygande ned och lagt sig över leden upp mot Namche Bazaar, och ser sedan utefter vägen att det saknas ordentliga sätt för att leda bort allt regnvatten, som forsar ner uppifrån himlen, från husen och stigarna.

För ett land som inte är självförsörjande finns ingen ekonomi för att göra större satsningar på att jordskredssäkra de områden där människor bor i bergen.

Efter några timmars vandring kom vi fram till Sagharmatas Nationalpark., nationalparken där Mt Everest ligger. Vid ingången ska man ska fixa sina TIMS cards (biljetter och registrering av de som går in i nationalparken) och betala inträde till nationalparkens gränsvakter.

Vi åt lunch precis nedanför nationalparkens ingång  på en restaurang. och försökte då småprata med vår servitör. Han var dock inte så pratglad, men vi lyckades få ur honom att det fanns stora problem angående jordskred här i området. Vi åt upp vår lunch som var väldigt god, men även här var portionerna gjorda för två, så det tog sin tid att äta upp. Just den här lunchen blev det stekt ris med ägg, vitlök och diverse kryddor i en god blandning.

Vi upptäckte snart att det finns restauranger i varenda by, så det är jättelätt att hitta ställen att äta på. Man kunde hitta allt från toast med sylt till stekt ris, gröt, jakstek mm.

Vi gick vidare, och nu går det ännu mer uppför. Vi gick över enormt höga och långa hängbroar, med böneflaggor. Nepaleserna hänger Böneflaggorna på hängbroarna så att de svajar i vinden och bönerna förs då vidare med vindarna och blir hörda.

David blev sämre och sämre ju längre vi gick. Det såg verkligen inte roligt ut för honom. Vi hade nu fått hjälpas åt att ta hans ryggsäck vid vissa extra jobbiga stentrappor. Jag insåg redan tidigare under dagen att det här kommer nog inte funka hela vägen till Everst Base Camp om det ska fortsätta så här. Nu tycker ni kanske att det är lite väl tidigt att börja fundera på det, men under hela dagen hade vi märkt att det här inte skulle förbättras ju länge upp vi kommer. Visserligen är jag ingen läkare, men har medicinskt kunnande och varit på en och annan tur. Man lär sig då att se de där ledtrådarna på folk som avslöjar vad som försegår i kroppen, och man märkte på David att han hade gnistan och viljan att ta sig framåt, men att kroppen inte ville. För varje steg blev han tröttare och tappade energi.

Efter en stor hängbro där vägen börjar gå brant uppåt går det väldigt tungt för David. Ner vi diskuterat det tillsammans beslutar vi att prova att ta oss upp till Namche Bazaar för att få någonstans att vila och för att få tak över huvudet och kunna komma fram hur vi skulle göra framöver.

Ett nytt möte

Sista biten mot Namche är barrskog med mycket mycket brant uppförslutning. Det gick otroligt långsamt för oss och det kändes som vi skulle behöva en dag till för att kunna ta oss dit. Ett molntäcke börja sjunka över vägen och träden, samtidigt som det börja skymma. Nu var vi alla helt slut. Det går tungt för David, och jag känner att försöka ta oss vidare efter Namche Bazaar känns orimligt. Jag rådfrågar Faith och hon instämmer med det jag berättar, och har också sett att David inte ser ut att ha orken med sig.  Nu börjar vi alla tappa orken och vill att byn ska ligga över nästa krön, men som alltid så ligger det bara ett till krön bakom det.

Efter en lång stund möter vi några nepaleser som är på väg ner och vi frågar dem hur långt det är kvar och de svarar att detta är ca 15 min. Det kan ha varit bland de längsta 15 min jag någon sin vart med om…! Men äntligen efter, låt oss kalla det 15 nepalesiska super-sherpa-konditions-minuter, så ser vi byn uppenbara sig lite längre fram.

Nära Namche bazaar möter vi en gränskontroll där man ska checka in för att visa att man betalt inträde till nationalparken. Vi går fram och börjar prata med honom, en riktigt rolig figur som muntrade upp oss ordentligt med sina liknelser på oss och sitt glada sätt att vara. Han klagade dock på de tjänstekläder han fått av regeringen, riktigt skit sa han att de var och att han tvingats köpa en egen bränslevärmare för att kunna hålla sig varm. Han var trött på att sitta och frysa. Han var inte sen med att visa och peka in i sin lilla hytt där han satt på en stol framför ett fönster och frös och väntade på folk. Han pekade på den lilla värmaren och svor förmodligen åt den eller så har han en väldigt barsk ton till det han tycker om… Det var inte varmt där inne och vi var beredda att hålla med. Han hade nog inte fått upp värmen där inne om han så hade haft tre till av dem. Efter att vi lämnat vakten i sin isgrotta började vi komma in i Namche bazaar och vi möttes av mycket skador på byggnader, även på heliga byggnader. Samtidigt som vi gick längre in i byn slogs vi av att mycket var nybyggt – de jobbar hårt för att få upp sitt samhälle igen.

Vi gick genom gatorna i Namche på ca 3400 möh och försökte ta in allt vi kunde, fast vi var helt slut. Vi fokuserade på att försöka hitta Michaels fasters vandrarhem som skulle ligga någonstans i byns mitt efter vad vi sett på stadens stora kartskylt som vi passerade innan vi kom in i byn. Som tur var hittade vi vandrarhemmet Namaste lodge snabbt och möttes av ett leende och varmt te.

Vi åt middag och jag förundrades över alla bilder från Everestexpeditioner som hängde tillsammans med massa gammal expeditionsutrustning. Syrgastuber, isyxor och gamla stegjärn. Även en bild på klätterlegenden Reinold Messner prydde väggen. Atmosfären i allrummet/matsalen gillade jag skarpt. Även visdomsorden som hängde fint inramade kom med tröst till alla tankar som for genom huvudet.

Jag ringde min fru via messenger, mobiltäckning fanns också men det kändes mest ekonomiskt med messenger. Vi pratade en stund om mina tankar och hur saker och ting såg ut för vårt äventyr. David hörde av sig till sin familj och informerade dem lika så.

Vi var ju trots allt i en by högt upp i Himalaya.

På upptäckt i Namche Bazaar

Enligt ursprungsplanen så skulle vi ta en vilodag här för att vila och för att acklimatisera oss, så det gjorde vi.

David kände sig sliten och väldigt trött, och hade knappt återhämtat sig efter gårdagen. Vi åt en god men enkel frukost: rostat bröd med lite smör och te. Vi samlade kraft för att gå och utforska byn och se vad den hade att erbjuda. Det stod klart väldigt fort att där fanns massvis med butiker: man hade kunnat åka dit i kalsonger och hitta allt man behövde för en sådan här resa. Till och med för att bestiga Everest. Det var väldigt roligt att som prylnörd gå runt och se på alla prylar, mojänger och kläder för alla sorters äventyr.

Lokalborna var väldigt trevligt folk, alla hälsar och känns som det sällan stressas i den byn.

Vi hittade mycket souvenirer och lite mer speciella föremål. Det fanns allt. Vi köpte bland annat lite fina målade bilder, en dagstursryggsäck och de klassiska böneflaggorna. Vi hade läst i vår guidebok om ett sherpa-museum. som vi gärna ville hitta och ta en titt på. Vi hittade det och det var väldigt fint! Det låg högt beläget i byn med jättefin utsikt och där fanns bland annat ett rum i ett äldre hus som de sett till så det ser ut på gammalt traditionellt sherpa-vis. Det visade hur dom bodde och var de bad. Gamla grejer så som matkärl, lyktor, målningar och gamla ryggsäckar fanns att se.

Museum brukar vara väldigt bra på att få till en känsla och stämning men detta var som om tiden stannat i det lilla huset. Precis utanför museet fick vi se platsen där Hillary och Tenzings expedition för att bli först på Everest hade tältat, samt alla efterkommande expeditioner fram till nutid då de flyttat tältplatsen för minnesplatsens skull. Som klättrare och fascinerad över det mesta som har med expeditioner att göra så var det väldigt häftigt att få vara just där.

På väg ner från museet bestämde sig Faith för att gå upp till Everest View hotel, där man kan se Everest på en solig och fin dag. Jag och David bestämde oss för att gå ner i byn och se oss omkring lite för att sedan gå till vandrarhemmet för att vila lite till. När vi är nere i byn för att se oss omkring möter vi ett dussin åsnor komma gående utan att se ut att ha någon ägare. De spatserar längs gatan vi står på och tränger sig förbi oss när vi står och försöker hålla oss undan. Åsnorna försvinner runt krönet och i samma sekund kommer en man springandes efter dem. Jag tror inte det var meningen att åsnorna skulle gå genom byn på egen hand.

Innan vi skildes åt vid museet hade vi bestämt en tid då vi skulle vänta oss att Faith var tillbaka på kvällen, och hon var precis tillbaka vid utsatt tid när det började skymma. Tyvärr hade det varit mulet, så hon fick inte se så mycket av Mt. Everest.

Under middagen beslutade vi att vi inte kommer gå högre, pga om vi skulle bli ännu tröttare efter Namche, hade vi då varit långt från hjälp och haft längre och svårare att gå neråt igen. Man ska bryta när man fortfarande har ork kvar. Ett tråkigt, men rätt, beslut. Det fina med berg är ju att de står kvar längre än vad vi gör. Vi firade ett bra beslut med att ta en riktigt god burgare. En vegetarisk bönburgare med potatisklyftor! Mycket god och det kändes väldigt lyxigt!

Omplanering och tankar som snurrar

Vi började fixa med att boka om flyg och jag tvingades ringa ett väldigt dyrt samtal till Emerates, tror det gick på över 500 kr för 12 min… Så kan det vara. Det var nödvändigt att ringa dem. Vi valde att boka mellan den 16:e och 17:e. Det fanns även ett flyg den 20:e men då skulle vi behöva betala helt nya biljetter. Det var inget vi ville, eller hade råd med. Nu kom vi undan med 800 kr per person i ombokningsavgift. Vi bestämde också att imorgon får vi börja gå neråt igen för att ha gott om tid på oss för att kunna komma med planet vi nu bokat om från Lukla.

Planet från Lukla planerades till den 13:e, då har vi två dagar på oss att ta oss ner. Det borde ju räcka tycker man. Jag ansträngde mig ordentligt för att ha backup på backup om något skulle bli värre och att ha några extra dagar ifall att flyg inte skulle avgå till exempel.

Jag sov inte mycket den kvällen. Det var rätt beslut att börja gå neråt, men sen vill jag ju alltid lyckas med det jag tar mig an och likaså David och Faith.  Det var en besvikelse blandat med förnuftighet, och en nypa ovetskap och tvivel den natten bjöd på.

Morgonen efter började vi, efter en frukost som även denna gång bjöd på bröd och te, att gå ner och fick förnuftigheten i vårt beslut bekräftat, för det var fortfarande tungt för David. Innan vi gick delade vi upp Davids packning mellan mig och Faith så att David kunde gå med  bara sin dagstursryggsäck.

Vi gick sakta men säkert tillbaka till Phakding utan några större händelser. Vi gick lite för oss själva och tänkte. På väg ner från Namche Bazaar i barrskogen fick vi ett levande bevis på jordskred, och att det fortfarande sker över ett år efter den stora jordbävningen. Vi mötte en stor rotvälta som hasat nerför sluttningen och låg längs stigen. Det var en stor tingest som inte funnits där när vi passerade två dagar tidigare.

Vi gick och gick och tiden kändes som att den stod still. Vi sa inte mycket till varandra på nervägen. Jag gick mest och funderade på om det var rätt beslut? Hade vi beslutat det för tidigt? Hade det funnits något annat alternativ som hade gått att prova? Min slutsats var densamma som dagen innan. Man slutar i god tid innan det blir försent. Jag tyckte ändå att det gick snabbt ner till Phakding igen och hux flux så var vi tillbaka hos Michael, där vi var väntade då hans faster ringt ned till honom och berättat att vi kom tillbaka.

Ska man se något positivt med att behöva vända, så kunde jag ju nu sitta och smutta på det oslagbara Lemon tea som jag gått och tänkt på de sista timmarna. Under tiden vi gick kändes det skönt att fylla tankarna med en sån liten längtan, så slapp jag gå runt och tvivla och stressa för flyg och huruvida allt i planeringen skulle klaffa. Tur som jag har, så bjuder familjen oss på en kanna med det goda teet.

 Vi åt och drack och satt och såg ut genom dom små fönstrens hur det började regna medan vi pratade om det mesta. Under kvällen, med ett ihållande regnoväder utanför, spelade vi många partier kort.

Morgonen efter var det fortfarande regn, och med regn menar jag inte sånt där vanligt svenskt romantiskt sommarregn, utan sådant regn som gör ont när det landar på huvudet.

Under frukosten avbryter Michaels gamla mor oss, efter att hon kvällen innan fått höra hela historien ville hon välsigna oss och på eget initiativ gav hon oss en välsignad halsduk med tryckta lyckönskningar på.

Med beslut om att vända hade äventyret bara börjat

Det visade sig att vi behövde all lycka vi kunde få. Vi gick hela dagen i spöregn och det verkade inte ta slut. Vägen kändes lång och tyngre än väntat.

För min egna del kändes det underligt att vi just kommit dit för att sen ställa in hjärnan på att vända hem. Men hemåt gick vi i regnet.

Efter vägen mötte vi inte många. Med all förståelse, med tanke på vädret. När det var ungefär (vad vi trodde) var 2 timmar kvar till Lukla ser vi två personer liggandes i en pöl i regnet. Den ena var en nepalesisk man som var medvetslös och den andra hans gråtande fru. Det hela var till en början väldigt förvirrande, men vi insåg att han mådde väldigt dålig. Han hade svag puls och dålig andning, men den var bättre än ingen. På grund av språkhinder var det till en början svårt att förstå varför han var så dålig. Vi började med att kolla omgivningarna, ABC (andning, blödning och cirkulation) och att lägga honom på ett liggunderlag för att han skulle slippa ligga direkt i leran. Vi blev lite fundersamma på om han kanske bara druckit för mycket, då han stank alkohol. Med monsunregnet i nacken försökte vi gång på gång få reda på vad som hänt.

Efter en stund vaknade mannen upp till ett stadie där han blinkade, gapade och grät. Det enda vi kunde förstå från det han sa var ”Me sick inside”, ”Sorry sorry”, och sen försvann han åter ur medvetande. Medan vi rådde om mannen bäst vi kunde kom en annan man som stannade för att se vad som hänt. Han kunde lite mer engelska och kunde hjälpa oss att översätta lite. Frun grät och skrek och vi fick reda på att han hade långt gången cancer, och att han blivit utslängd från sjukhuset eftersom han inte hade pengar att betala med. Efter det försökte han dränka sina sorger i alkohol. Sedan hade de beslutat att försöka ta sig till sin by för att helt uppriktigt sagt få dö hemma. Men resan hem tog minst två dagar till fots från där han nu låg.

Mannen vaknade till igen och vi lyckades få honom att sitta upp hjälpligt. Hela tiden brottades vi med kylan från regnet, vår egen trötthet och tankarna om hur vi ska lösa det här, och om vi kan lösa det här. Ska vi lösa det här? När han nu satt upp så diskuterade vi så gott vi kunde i samråd med hans fru om vad som kunde göras. Vi kom till slut fram till två alternativ vi kunde välja mellan.

  1. Lämna honom och inse att vi inget kan göra.
  2. Släpa honom uppför stigen till Lukla och se till att han åtminstone kunde få dö inomhus.

Det blev alternativ 2. Mannen som fick planen berättad för sig verkade verkligen inte sugen på att röra sig i motsatt riktning mot vart de var på väg. Ingen av oss ville sitta där i regnet, så vi började dela upp arbetsuppgifter för att få fart på ekipaget. David fick ta min ryggsäck, Faith fick ta hand om frun och jag fick i uppgift att leda/släpa/bära den sjuka mannen. Så fort vi började gå så slogs jag av känslan om hur lång tid detta kommer ta.

Fast beslutna om att ta oss till Lukla så trampade vi upp för trappstegen, ett efter ett. Under hela vägen upp svävade mannen mellan medvetande och limbo och han verkade inte vara positiv till att släpas i det tillståndet. Det kändes jobbigt och förvirrande att göra något, inte mot hans vilja, men något som det inte kändes som han förstod. Dock var hans fru med på vad vi skulle göra.

Att släpa en döende man som man inte känner, i ett land man inte vet något om, i ett väder man inte vet när det ska sluta, och för en sak man inte riktigt vet om det är det rätta, samtidigt som det är osäkert huruvida vårt plan kommer att lyfta dagen efter, tär på ens mentala ork.

Efter mycket slit från oss alla var vi framme i Lukla där vi tog honom till byns polis. Där hände inget. De tog emot mannen men gjorde sen inget mer. Det kändes som att de visste om hans tillstånd och att de visste att de inget kunde göra. Mannen var vid medvetande när vi lämnade honom, för det var vi ju tvungna att göra. Vi kände att vi var tvungna att hitta ett ställe att vila och samla tankarna lite och det kändes då bättre att lämna honom i en by där det fanns tak att ta skydd under.

Hur historien med mannen slutade vet vi inte. Vi gjorde vad som då kändes rätt och hoppades att det på något sätt skulle uppskattas.

Situationen kändes väldigt olustig för oss alla tre och vi gick med tyngre steg mot det vandrarhem som låg närmst flygplatsen. Vi hade nämligen stannat där dagen vi kom till Lukla och kände att det var en bra idé att stanna så nära flygplatsen som möjligt.

 Vi skaffade ett rum på vandrarhemmet och tog något att äta. Eftersom allt vi hade var dyngsurt var kvällen kallare än vanligt och sinnet var tyngre än någonsin.

 När vi trodde att sinnet inte kunde bli tyngre så under kvällen råkade vi höra i förbifarten att monsunregnet inte skulle avta och att flygplatsen förmodligen skulle vara stängd dagen efter och fyra dagar framåt. Vilket var otur då vårt flyg skulle flyga från Katmandu om tre dagar… Vid det här laget börjar min hemlängtan slå till ordentligt.

I allt kaos fanns det en trevlig tillflyktsort, Starbucks Lukla, med riktigt Kaffe!! Vi flydde till kaféet där det fanns kaffe och wifi. Jag ringde min fru över messenger för att uppdatera läget och för att prata av mig lite. Kaffet var otroligt gott och kändes mer än behövligt. Under kvällen bestämde vi att Faith skulle under morgondagen börja gå tillbaka mot Namche Bazaar och sedan vidare mot Everest Base Camp. Kvällen gick väldigt långsamt och till slut var det dags att äta lite, för att sen sova. Tanken var att jag och David tidigt nästa morgon skulle gå upp för att gå till flygplatsen för att se om dagens flyg skulle flyga eller om flygen var inställda.

Att få tag i en helikopter

Så klart var flygen inställda. Där satt vi och klurade på hur vi skulle göra. Efter en stund började vädret släppa lite och så hörde vi hur det började flyga in helikoptrar för att hämta personer. Vi funderade på om det kanske kunde vara ett alternativt sätt att ta oss till Katmandu. Vi började på en gång sniffa rätt på personer som hade lite info om helikoptrarna. Tillslut så stötte vi på ett kanadensiskt grabbgäng som också ville flyga ut.

De hade lite mer info och hade fått tag på en helikopter. Vi frågade så klart om vi kunde köpa in oss på den och det skulle inte vara några problem, så länge det fanns plats.

Under tiden vi väntade passade David på att gå till Starbucks för att kontakta sina nära och kära och jag passade på att fundera och gå igenom alla möjliga sorters scenarion och idéer om att komma hem om detta inte skulle gå i lås. Till slut kommer det en nepales som berättar att det finns en helikopter som kommer till kanadensarna, halleluja! Men vi fick inte plats på den.

Vi är tillbaka på ruta ett. Ni vet den där jobbiga känslan när ni blir snuvade på någonting som ni trodde det var självklart att ni skulle få, kanske en julklapp eller kanske ett jobb? Vi är inte ens i närheten just nu!

Jag står och tittar ut över flygplatsen står och funderar på vad som kan göras.

Det går kanske 40 min och så kommer en liten, liten kille. Kanske en tvärhand hög.

Han säger att han har en helikopter. ”Eeee.. va..?” säger jag, utan att inse att han inte förstår.

Det framgår också att han inte har en nu eller här. ”No shit” mumlar jag, och ser mig omkring på den tomma flygplatsen. Han säger att han har en helikopter 30 min längre ner där det tjocka molntäcket inte finns, där kan dom nämligen landa.

Det känns väldigt oroväckande. Och det känns inte som den bästa idén att gå ned för berget, ner i den täta skogen. Hjärnan jobbar nu för fullt med de elektroder som verkar förstå vad som försegår. Jag står och väger för- och nackdelar och vi väljer till slut att följa med den lilla killen. Känns det skumt så vänder vi, bestämde vi. Magkänslan säger att det är värt att testa. När elektroderna i skallen sviker, går jag på magkänsla.

Vi började gå och gör vår första vurpa efter 10 min i leran och regnet. En stor suck lägger sig och vi fortsätter..

Efter 30 min har vi fortfarande inte nått fram till någon helikopter och vi börjar fråga pojken om var helikoptern står. Vi vet fortfarande inte om den finns eller inte. Pojken börjar ringa och tankarna börjar spela mig spratt och alla möjliga sorters scenarion börjar spelas upp i huvudet. Allt från att bli skjuten och rånad, till att gå vilse och irra runt i flera dagar i skogen. Trötta som vi är börjar vi i den branta, leriga terrängen att ramla och glida ner för branterna. Situationen börjar minst sagt tära på humöret och min magkänsla börjar byta åsikt.

Pojken börjar ringa i sin mobil till någon och vi har ingen aning om vad som sägs eller vem han ringer. Hans gangstergäng med bandana över ansiktet och tiltade vapen? Hans farmor?

Fan vet vi?

Vi får höra från pojken att vi måste skynda oss ännu mer då han säger att det är ett annat gäng som försöker ta sig till helikoptern. Så han börjar skynda sig och likaså vi. Vid det här laget går det ju inte fort för mig och David. Hade vi vetat att vi skulle springa genom en urskog med lera upp till anklarna så hade vi valt andra kläder… och troligtvis stannat inomhus.

MEN! Vi kommer fram till en platå där skogen öppnade sig lite och där ifrån ser vi att det längre ned faktiskt står en helikopter, där på ett majsfält vid ett litet hus.

Vi får nu mer energi. Alla hjärnspöken försvinner och vi tar oss ner där det börjar plana ut lite och kommer fram till en glänta. Vi tar oss ut genom gläntan och springer så fort vi orkar genom åkerfältet, men det går inte fort. Vid det här laget har pojken fått upp fart och vi hamnar än mer efter. Jag säger då (kanske inte på det trevligaste sättet) att David får springa till helikoptern medan jag tar hans ryggsäck. Som i en scen från en krigsfilm springer vi mot upphämtningsplatsen där helikoptern väntar.

Vi kommer fram till helikoptern och lyckan är enorm! Hela morgonen har vart väldigt surrealistisk och JOBBIG!

En resa vi aldrig glömmer

Efter att allt lugnat ned sig (jag och David då) så lär vi oss att hela situationen inte alls var som vi trott på vägen ner… Pojken tjänade sina extra pengar på att ragga kunder till helikopterbolagen. Så samtalen han gjorde var till piloten för att be honom vänta på de två långsamma turisterna! Vilka fördomar man kan ha. Allt de ville var att hjälpa till. Jag ångrar att jag har såna tankar, men när man inte vet hur saker och ting funkar, så i just den situationen så blossar fördomarna upp. Det är något jag tar med mig hem. Det är lätt att säga att man inte ska ha fördomar, jag säger det själv hela tiden, men ibland slår det till som ett slag i ansiktet.

Efter att ha betalat pojken sina pengar och betalat flygplatsavgift (förhoppningsvis gick avgiften till hushållet som ägde åkern helikoptern stod på), lyfte helikoptern och gråten av lättnad kom lika fort som pirret i magen när vi lyfte och flög ut över en kanjon.

 Ca en timme i helikopter genom Himalaya och sen ut mot Katmandu är inte en dålig resa och det är något man inte glömmer i första hand. Den höga ljudnivån tillsammans med det faktum att vi var väldigt trötta gjorde att vi inte sa särskilt mycket till varandra.

När vi flög in över Katmandu stod det klart att jordbävningen lämnat efter sig fler ruiner än vad man kunde tänka sig. Ju tätare staden blev desto fler raserade hus såg vi från luften.

Vi kommer fram till Katmandu flygplats där vi betalade vår helikoptertur och gick med hopp om livet mot hotellet som låg bredvid flygplatsen. Vi checkade in, duschade, slog på wifi:t och slängde oss ner i våra sängar och kollade resterande tid av dygnet på Netflix.

Efter en god natts sömn, en lång sovmorgon och med vetskapen om att vi var där vi skulle, tog vi den första lediga dagen och kollade vart man kunde tänkas gå och utforska Katmandu. Vi åt god hotellfrukost, rostat bröd och te i mängder och njöt av luftkonditionering.

Den sista dagen utforskade vi Katmandu lite mer och träffade både trevliga människor, fina platser, mindre fina platser och till min förtjusning såg vi fler apor. Det var skönt att gå runt bland folk och se vimlet runt sig. Dagen efter bar det av hemåt mot Sverige.

Resan blev långt ifrån vad vi tänkt och med facit i hand så var det ett sjuhelsikes äventyr som vi sent ska glömma. Det känns som att det största äventyret började när det första avslutades.

Man lär sig sällan alla saker i böcker och på tv, men det kan inspirera en att åka iväg för att lära sig det där lilla som inte ens Google vet.

/Harald Born (Säljare på Naturkompaniet i Luleå)

KOMMENTARER

LIKNANDE ARTIKLAR


+ 112 artiklar till inom " Blogg, Klättring, Vandring"




MISSA INGA TIPS OCH NYHETER

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och få rykande färska nyheter och erbjudanden inom friluftsliv, vandring, utrustning och mycket mer! Anmäl din e-postadress nedan.
Genom att klicka “Prenumerera” godtar jag att Naturkompaniet sparar min epost-adress i enlighet med Naturkompaniets dataskyddspolicy. Läs den här