Släpp kontrollen och njut
Vägen slingrar sig runt de makedonska bergen. Jag trampar fram, kommer runt krönet och klipporna öppnar vackert upp mot en sjö och mustig grönska. Luften är frisk och krispig. Kämpiga uppförsbackar ger belöning i form av långa, härliga nedförsbackar. Jag söker efter ord. Magi kanske. Jag känner mig närvarande. Tillfredsställelsen i de här stunderna när jag bara glider fram är beroendeframkallande.
Innan äventyret började hade jag ganska nyligen börjat ett nytt arbete som eventansvarig på ett IT-företag. Jag hade jobbat som sjutton. Organiserat, planerat och styrt med full kontroll. En snurr av mobil, mejl och möten. Här på cykeln släpper jag kontrollen, plötsligt är det något annat som tar min tid och uppmärksamhet.
Hemma är livet på mig hela tiden. Jobbet, alla tankar och beslut. Vad håller jag på med? Vad vill jag? Vad är nästa steg i mitt liv? Stora och svåra frågor som kräver ansträngning och full uppmärksamhet.
Här i de makedonska bergen blir tillvaron mer basal. Jag upplever en mening i att vara på väg mot ett tydligt mål. Nästa äventyrsvän väntar i nästa land. Här finns bara enkla val. Ska jag cykla den eller den vägen? Vad ska jag äta i dag?
Jobbstressen släpper ganska snabbt efter att Nynäshamnsfärjan har anlänt Gdansk i Polen. Men den ersätts strax av en annan sorts stress. Ska jag hinna fram i tid? Kan jag verkligen ta mig genom sju länder och träffa sju kvinnor på 30 dagar? Jag cyklar långa distanser och får ont i hälsenorna som svullnar upp. Vädret är dåligt och jag hittar inget fint ställe att tälta på. Och så kommer tanken – ”Det var ju inte det här jag ville få ut av äventyret”.
Det spöregnar när jag lämnar Krakow. Cykeln är tungt lastad och hälsenorna fortsätter att smärta, varje tramptag ger en stöt upp genom vaden.
Det är egentligen först i det fjärde landet, Serbien, som jag börjar komma till ro. Nu börjar jag träffa mer människor längs vägen och detta ger mig ett lugn. Tidigare har jag saknat de spontana mötena. Det dröjer inte länge innan den första trevande pratstunden.
Jag tar en paus på en gräsplätt nära ett bostadshus och snart kommer en man ut från en av dörrarna och söker kontakt. Han kan inte engelska, men vi hittar ändå ett sätt att kommunicera. Han hämtar ett par öl som vi dricker tillsammans, fast klockan är halv tolv på dagen. Hans nyfikenhet peppar mig och ger ny energi.
Just nu flyr jag från mig själv och hemmalivet under en begränsad tid. Det är svårt att hitta den känslan när livet och lunken där hemma drar igång. Samtidigt vet jag att jag behöver den. Naturen, lugnet, stimulansen. Men jag vet av erfarenhet att det är svårt att ta med det här lugnet hem. Kanske ska jag försöka få in lite mer äventyr i vardagslivet när jag kommer hem?
——-
Fortsätt följ Johanna Johanssons äventyr ”7 countries 7 stories” här på bloggen. Nästa inlägg publiceras v 47.
