Efter svenska Kungsleden, amerikanska Klippiga bergen och danska Fyn var det dags för Fjällräven Classic Hongkong. Naturkompaniet skickade vandringsesset Gunnar Andersson som inbäddad reporter. Här är hans rapport.
Morgonen är tidig i Sai Kung Country Park och den subtropiska luften överraskande sval. Närmare fyrahundra förväntansfulla vandrare från tjugo nationer har samlats på den lilla rastplatsen. Ett lågmält surr av japanska, malajiska, kinesiska, thai, koreanska, tyska, svenska och engelska. Flera deltagare har erfarenhet från tidigare Fjällräven Classic och hälsar igenkännande på varandra. Några står i hemtam terräng, medan andra väntar på det exotiska äventyret. Stigen som ska leda oss upp bland de lövklädda bergen är lång och ihållande brant. Speakern manar till lugn.
Fjällräven Classic är – oavsett var den utspelas – en flerdagarstur längs given sträcka mellan givna nattläger under ett givet antal dagar. Starten är gemensam, men därefter sköter du dig själv. Exakt vilka regler som gäller och vad som är obligatorisk utrustning bestäms av omgivningen. I Hongkong med 6 500 invånare per kvadratkilometer är det givetvis inte frågan om någon allemansrätt med fri camping och vissa landsbygdsserveringar ska uppleva en lika oväntad som intensiv försäljning av kaffe och hemlagade nudlar. Den pulserande megastaden ligger nära, man ändå så avlägsen. Vandringen ska bli tuffare än vad de flesta av oss anar.
Lagom takt är nyckeln
Evenemanget lockar vana vandrare och även om tävlingsdjävulen klöser i kroppen vid starten vet vi att den lyckade vandringens nyckel är ett kontrollerat lugn. Inga plötsliga ryck och hellre släppa förbi snabbare deltagare med ett leende än att försöka rusa i kapp. Fjällräven Classic är absolut ingen tävling, utan snarare ett slags sällskapsresa där den som skickligast omfamnar monotonin vinner den största upplevelsen och där alla får en medalj som arrangören hävdar är guld, fastän alla ser att det är brons.
Undertecknad, som tidigare har stämplat Fjällräven Classic-evenemangen som töntiga pr-jippon, är dömd att ändra åsikt. Den respektfulla förbrödringen som uppstår när flera hundra personer bestämmer sig för att vandra mot samma mål kan smälta tyranners hjärtan, och – inte minst viktigt – du skulle omöjligen kunna fixa en rikare eller genuinare vandringsupplevelse på egen hand och på så kort tid.
Vandringen här i Hongkong ser helt olika ut beroende på om det är helg eller vardag. Vill du vara i fred vandrar du vardag. På helgen väller folk ut ur bussar och taxis. Somliga promenerar bara till närmaste strand eller rastplats, andra vandrar långt. Med en skillnad från hemma. Ryggsäckarna är små och folk är klädda som terränglöpare. Vandringen här tenderar också att vara en aktivitet för dem som i folkmun benämns ”bananer”. Kineser med västerländsk livsstil (gula utanpå och vita inuti) som dominerar megastaden Hongkong. Friluftsliv i Sydostasien är, precis som hos oss, en direkt följd av välstånd och urbanisering.
Under just den här vandringen saknar jag någon som kunde berätta om den täta skogen, där träden mestadels är ganska unga och växtligheten så radikalt förändras i takt med höjden över havet. Helst någon som också var bra på kulturhistoria och kunde sätta djungelns ödehus i ett större sammanhang eller förklara familjegravarna som döljs bland snåren. Eller berätta om blommorna och fjärilarna. Den stora fågel som dagligen svävar i skyn är åtminstone en brun glada. Jordens talrikaste rovfågel, enligt Google.
Framför allt hade jag önskat kunna konversera med ett japanskt par vars namn jag inte känner. Vi liksom trivdes ihop. Bara så där, utan anledning. Hälsade på varandra, rastade tillsammans när slumpen erbjöd eller beundrade vyerna över Hongkongs flikiga kust och arkipelag. Jag skulle ha frågat om de också förvånades över sjumiljonerstadens stora naturreservat, trots att landets yta är jämförbar med Öland. Här finns vandringsleder som börjar helt intill skyskraporna och gemen-samt för de lite tuffare stigarna är att de gärna drar spikrakt upp på åsar och toppar. Inte i zickzack som i Europa, utan pang på, rätt upp och gärna försedda med oregelbundna trappsteg i en lutning som lyfter låren i nittio graders vinkel.
Vatten från bergen
Samtliga västerlänningar kommer att klaga på de evinnerliga trappstegen, men utan dessa skulle reg-net erodera stigarna till oframkomliga diken, ty här regnar fem gånger mer än i Göteborg. Vilket i sin tur betyder många och strida bäckar utför bergs-sidorna. Uppe på höjd är vattenkvaliteten vanligen god, men vi rekommenderas ändå att rena vattnet innan konsumtion. Samtliga deltagare i Fjällräven Classic Hongkong utrustats därför med vattenrenare från Grayl, som enkelt filtrerar vattnet. Smarta vandrare passar även på att svalka fötterna i bäckarna och vandringens snällare partier följer gärna de betongtäckta kanaler som ringlar så bekvämt genom skogen, för hur märkligt det än låter lider Hongkong av vattenbrist. Befolkningen är stor och den kompakta jorden lagrar inte tillräckligt varför man har skapat ett invecklat system av dammar och kanaler för att ta till vara nederbörden.
Så funkar Fjällräven Classic Hong Kong
Internationellt vandringsevent under tre dagar, där du bär tält, kök och viss mat längs lederna i Sai Kung Country Park, strax bortom skyskraporna i Hongkong. Starten är gemensam. Därefter vandrar du i egen takt via fasta kon-troller som ska passeras inom en väl tilltagen tidsrymd. Mer festival än tävling. Du vandrar i skog och starkt kuperad terräng. Lederna är väl skyltade. Sammanlagd sträcka är 48 kilometer. Höjdskillnaderna överstiger inte 400 meter, men är desto mer frekventa och direkta. Fjällräven Classic Hongkong hålls under hösten när medeltemperaturen är jämförbar med en bra svensk sommar. Du flyger direkt till Hongkong från Helsingfors, Köpenhamn och Stockholm. Lägg gärna till ett par dagar för acklimatisering. Ur alla avseenden betydelsefullt. Varken visum eller obligatoriska vaccinationer krävs för nordiska turister. Mer info finns på: classic.fjallraven.com
Turligt nog är vandringen fri från regn, frånsett sista dagens eftermiddag. Hongkong ligger inom den tropiska zonen, men har ändå ett subtropiskt klimat med tydliga årstider. Främst beroende på att bergen bromsar svalare luft från norr under vintern. Precis som överallt annars i ekvatorns relativa närhet blir paraplyet ditt bästa skydd både mot regn och sol. Goretex fungerar dåligt i den höga luftfuktigheten och laminatvävens täthet får kroppen att koka i värmen. Regnponcho är smartare, men paraplyet är överlägset och då avses ett rejält tak med 120 centimeter i diameter. Inget skydd i världen kommer dock att hindra dig från att bli genomblöt dagligen – av svett. Bra plagg för tropiker är plagg som torkar snabbt, för du svettas ständigt och ymnigt under ansträngning. Ju mindre vattenvolym tyget suger, desto bekvämare blir det. Sydostasiater som gärna vandrar med stavar bär dessutom ofta gymhand-skar för att inte riskera att tappa greppet när det som bäst behövs. Det brukar ta ett tag innan nordeuropéer inser att det ymniga svettandet faktiskt hindrar kroppen från överhettning och att heltäckande klädsel, som sydostasiatiska vandrare föredrar, ger bäst skydd mot sol och växtlighet. Konsten att klara värme är i grunden samma som för kyla: Anpassning!
Ta lärdom av lokal expertis
Du spanar på dem med störst rutin och försöker göra likadant. I detta fall blir malajerna din före-bild. De som befolkar Malaysia och Indonesien, och idkar friluftsliv i ekvatorns djupaste djungler, och tycker att luften i Hongkong är sval och torr. De finner de skuggigaste rastplatserna och kommer att placera tälten smartare än andra vid Fjällräven Classics sista övernattning på stranden i Ham Tim. Alla vi strandromantiker placerar tälten så nära havet som möjligt för att få finast möjliga solnedgång och -uppgång. Uppskattningen av Tältet väntar efter en lång dags vandring.
detta banala hötorgsmotiv omfattar säkert även malajer, men de placerar tälten långt in bland växtligheten. De vet att tältpinnar inte fäster i sand och hur plötsligt de starka pålandsvindarna kan uppstå. De har sett tält flyga i väg förr. Bästa tipset är således att bli kompis med malajerna, vilket förmodligen löser sig både snabbt och enkelt eftersom alla deltagare blir kompis med dig och du med dem. Evenemangets framgångsrecept stavas förbrödring. Alla är där av samma intresse, alla deltar på samma villkor. Ingen förlorar, ingen vinner. Vad du heter eller vem du är saknar betydelse när vandringsupplevelsen blir gemensam. Och när sista kröken passeras står de där och applåderar. Det japanska paret, malajgänget, singaporianen som du misstog för en bekant, de koreanska familjerna, thailändaren som längtade till Lappland, den överviktiga tysken och snygga taiwanesen och amerikanen som kunde prata oavbrutet. Alla hyllar de just dig och din insats. Ju senare målgång, desto högre jubel. Man blir tårögd för mindre.
