BLOGG

Toppmötet – Tarfala Think Tank

Vi rör oss fortfarande i skuggan, men topparna ovanför oss glöder som eld i morgonsolen. Det enda som hörs är skidorna när de glider fram på den snöklädda glaciären och knarrandet från pjäxor och bindningar. Vi omges på alla sidor av det mäktiga Kebnekaisemassivet. Tystnaden bryts plötsligt när en lavin rasar nedför en bergssida i närheten. Snön och isen på bergstopparna måste ha värmts upp. Strax därefter uppstår ännu ett snöskred. Den här gången är det bara några hundra meter bort. Jag öppnar munnen för att säga ”Den här tankesmedjan kanske är ett perfekt sätt att samla ihop ett gäng klimatpionjärer – och ta livet av dem”, men bestämmer mig för att hålla det för mig själv.

Vår fjällguide, Carl Lundberg, kastar en blick på lavinerna utan att sänka tempot, vilket antagligen betyder att färdvägen är säker. Men tryggheten kan naturligtvis aldrig garanteras till hundra procent i fjällen. En bra fjällguide kan navigera och minimera de flesta risker med hjälp av prognoser, observationer, erfarenhet och genom att konsekvent välja försiktighet framför risktagande. En vårdslös guide är däremot i bästa fall utan jobb och i sämsta fall fast längst ned i en glaciärspricka. Jag är övertygad om att Carl tillhör kategorin ”bra guider” och beslutar mig för att lita på hans omdöme och njuta av skådespelet som lavinerna bjuder på.

Bästa historien som aldrig berättats

Efter en magisk dag med skidåkning i vårföre och solsken samlas en grupp med 25 utmattade och upprymda ledare inom sina respektive fält på Tarfala forskningsstation, som drivs av institutionen för naturgeografi vid Stockholms universitet.

Forskningsstationen består av ett dussintal faluröda trästugor vid foten av en av Sveriges största glaciärer, Storglaciären. Forskning har bedrivits här sedan 1946, vilket betyder att Storglaciären är en av de mest studerade glaciärerna i världen. Det är en av anledningarna till att stationen lockar många forskare och experter inom området. En sådan expert är professorn Johan Rockström, som inte bara i Sverige utan även internationellt är en av de mest inflytelserika klimatforskarna i modern tid. Ena dagen blir han intervjuad av New York Times, nästa är han talare på en FN-konferens. I dag välkomnar han oss till sitt halvhemliga evenemang mitt i ingenstans.

– Vi forskare har den bästa historien som aldrig berättats, inleder han med, när alla har tagit plats i den anspråkslösa möteslokalen.
– Å ena sidan håller människorna på att förstöra världen totalt. Å andra sidan är det fullt möjligt att åtgärda problemen. Johan Rockström är en erkänd pragmatiker och brukar kunna nå fram till både dem som står för utopisk optimism och dem som förespråkar status quo. Han säger att vilda tjurrusningar mot dåligt definierade mål inte kommer att åstadkomma de resultat vi vill ha – och att alternativet att inte göra något alls garanterat leder till att vi misslyckas. Det är därför han trycker på om behovet av insatser i stadigt (men högt) tempo mot vetenskapligt baserade mål.

Han sammanfattar den aktuella klimatsituationen och förklarar att under de senaste tiotusen åren, under den epok som kallas för holocen, har temperaturen varit anmärkningsvärt stabil och den mänskliga civilisationen har blomstrat. När jordens klimat senast avvek från de förhållandena för sjuttiotusen år sedan, minskade däremot den mänskliga populationen till uppskattningsvis femtontusen individer.
– Många globala förändringar tyder nu på att vi går in i en ny epok som kallas för antropocen, och vi riskerar att hamna i ett klimatläge där det inte finns någon garanti för att en civilisation på nio miljarder kan överleva de utmaningar som förutses, säger Johan Rockström.

– Man kan säga att om holocen har varit vårt paradis, så kan vår nuvarande kurs mot antro-pocen snart leda till ett helvete. Mänsklighetens bästa alternativ är därför att hitta och snabba på lösningar som gör att vi kan stanna kvar i holocenlika förhållanden. Men hur gör vi det? Det är den fråga som tankesmedjan i Tarfala ska brottas med under de följande fem dagarna, genom att utforska diverse tillvägagångssätt som denna inbjudna grupp av passionerade och kunniga personer kämpar för. Är det naivt att tänka sig att det här gänget i underställ ska klara av den uppgiften? Johan tycker uppenbarligen inte det.
– Jag har varit i Davos sju år i rad och kan ärligt säga att det inte blir bättre än så här!

Själarnas möte på berget

Idén till Tarfala Think Tank föddes i Chamonix i samband med en guidad topptur, där Johan Rockström och Pia-Maria Lodhammar upptäckte att de hade en gemensam förkärlek för skidåkning och klimatfrågor. Läkaren Pia-Maria Lodhammar arbetar i Tromsö i norra Norge, allra helst med prehospital vård i alpin vintermiljö.
– Jag och Johan pratade mycket om att det är något som händer med människor som vistas i fjällen, berättar Pia-Maria Lodhammar.

– Möten och samtal uppstår. Sedan gick det fort från idé till förverkligande och under vintern 2017 samlades vi här för första gången. Gensvaret var enormt och i år är vi ännu fler – 25 fantastiska människor!

Gästlistan har omsorgsfullt ställts samman av Johan Rockström och Pia-Maria, i samarbete med bergsguiden och ekoturismpionjären Carl Lundberg. Skidfantasten och vd:n Eva Karlsson från Houdini Sportswear är här, liksom Björn Ferry, som efter sin framgångsrika idrottskarriär blivit nationell tv-kändis när han och hans partner Heidi Andersson ställer om sina liv för att nå målen i Parisavtalet. Keith Tuffley gör polarexpeditioner på fritiden och är grundare av Neuw Ventures, ett schweiziskt riskkapitalbolag som investerar i verksamheter med syftet att minska mänsklighetens ekologiska avtryck.

Och gästlistan fortsätter i samma stil. Varenda person som är där har ett imponerande cv, både yrkesmässigt och när det gäller friluftserfarenhet. Ändå är stämningen långt ifrån prestigefylld eller skrytsam. Den tysta, mäktiga fjällmiljön omkring oss verkar ha en utjämnande kraft som gör att personerna bakom meriterna blir synliga. Varje kväll samlas vi med ömmande muskler efter en lång dags skidåkning och lyssnar på en föreläsning av någon av gästerna.

Företagen kan gå i bräschen

Framför allt två föreläsare får mig att frenetiskt anteckna i mitt block: Nigel Topping och Pella Thiel. Nigel Topping är vd för We Mean Business Coalition, och i stället för att visa en Powerpoint-presentation tar han oss med på en personlig berättelse om förhandlingarna inför Parisavtalet 2016, där han var en av näringslivets representanter. Det är lätt att glömma att han leder en koalition som samarbetar med över 800 företag världen över för att ställa om till en ”low carbon economy”, när han i underställ berättar med den lågmälda humor som tycks vara medfödd hos britter. Hans huvudbudskap är att delar av näringslivet verkligen vill åstadkomma positiva förändringar. Enligt Nigel Topping var Parisförhandlingarna på slutet nära att låsa sig helt på grund av konflikter om ett enda ord i det trettio sidor långa avtalet. Han menar att det var pressen från näringslivets representanter som i sista stund bidrog till att rädda avtalet.

Pella Thiel är en av grundarna till Naturens Rättigheter i Sverige. Det är en global gräsrotsrörelse som strävar efter att förändra mänsklighetens relation till naturen i grunden genom att sätta press på det juridiska systemet.
– Genom att ge naturen juridiska rättigheter kan människor ta upp rättsfall till försvar för naturen som om den hade samma rättigheter som människor, förklarar Pella Thiel.

Det kanske låter utopiskt – men är det inte, menar hon. Till exempel Ecuador har haft med naturens rättigheter i sin konstitution sedan 2008. Medan vi lyssnar på berättelser om rörelsens framgångar blir det uppenbart att det är möjligt att göra stora förändringar genom ett enda penndrag.

Men samtidigt gnager frågor i mig, och en sen kväll efter en lång dag på fjället tappar jag koncentrationen under en av diskussionerna. Kanske är det för optimistiskt att tro att vi skulle kunna skydda naturens rättigheter när vi inte ens kan skydda rättigheterna för våra medmänniskor. Jag tänker på de olika vägval som föreslås av deltagarna. Förändring på individnivå, en i taget och frivilligt, som Björn Ferry är ett levande exempel på – kan det fungera? Men är inte klimatförändringar ett systemfel? Och är det inte företagens strävan efter tillväxt och lönsamhet som är orsaken till att vi sitter här och har de här samtalen?

När jag en stund senare börjar delta i diskussionen igen är det i rättan tid. Nigel Topping ger sin syn på saken:
– När det gäller stora systemskiften, så vet man inte vad som kommer att ändra systemet förrän det redan har skett. Det är därför det är bra att ha många olika strategier som tillämpas samtidigt.
Jag låter det sjunka in. Det verkar vettigt att angripa problemet från olika vinklar trots att det finns uppenbara brister, och bara för att personer, organisationer och idéer kan vara före sin tid, betyder det inte att det aldrig blir dags för dem.

Från vision till handling

Vår sista topptur är bitterljuv, med ett fantastiskt panorama från Kebnekaises sydtopp som slutmål – en topp som snart inte längre är Sveriges högsta på grund av klimatförändringarna. Tankesmedjans samtal har också lämnat samma kluvna känslor hos mig. Å ena sidan hör vi hela tiden om de senaste negativa effekterna, som översvämningar och skogsbränder. Vi ser att dagens status quo har en oerhörd makt över våra handlingar och förstår att det finns mäktiga ekonomiska intressen som strävar efter att bevara nuläget. Å andra sidan finns det en påtaglig känsla av optimism när vi tar oss uppför glaciären på skidor och äter middagar tillsammans i matsalen.
Vad är det deltagarna ser som ger dem hopp? Kanske ser de varandra. Kanske inser de att om lösningarna redan finns, så handlar det bara om att rulla upp ärmarna och sätta i gång. Som Johan Rockström säger:
– Klimatförändringen står inte bara för aldrig tidigare skådade risker, utan även för aldrig tidigare skådade möjligheter. Som global civilisation har vi nu incitament och har börjat ta de första stegen mot att omdefiniera vår relation till planeten och till varandra.

Tankarna flödar på en hundsläde

Den sista dagen tar vi oss tillbaka på samma sätt som vi kom hit, med hundspann (och sedan buss och tåg söderut). Det har varit lätt att få inspiration i dessa fantastiska berg. Men kommer jag kunna motstå att gamla tanke- och beteendemönster smyger sig tillbaka när vi är tillbaka i den asfalterade världen med sina trafikstockningar, fullbokade kalendrar och trånga kontor? Jag lägger märke till att hundarna drar mig framåt till synes helt utan ansträngning, och jag ber vår unge hundförare, Kuba Ziolko, berätta om dem.
– När du lär känna hundarnas personlighet, blir det snabbt tydligt var de ska placeras i teamet förklarar han och fortsätter:
– Paret längst fram måste ha bra karaktärsdrag, kunna kommandona och handla utan tvekan när det är dags att agera. Nästa par är yngre och blivande ledare som håller på att lära sig kommandona och studerar de båda hundarna som är längst fram. Därefter kommer några godtyckliga hundar som helt enkelt är med för sin styrkas skull. Till sist är det de starkaste hundarna som placeras längst bak. Om du placerar hundarna på något annat sätt kommer du ingenstans. Hundarna kommer bara att bråka, tappa fokus och snabbt tröttna.
Jag tänker på kaoset bland slädhundarna innan de började springa. Och därefter den plötsliga tystnaden som endast fylls av vindens ljud och känslan av ett gemensamt syfte.

Experterna som har mötts på Tarfala Think Tank menar att målen finns och går att nå. Med Parisavtalet vet vi var mållinjen är. Nästa steg kanske är att sätta samman teamen. Alla behöver inte ta täten och spåra.

KOMMENTARER

LIKNANDE ARTIKLAR


+ 107 artiklar till inom " Blogg"




MISSA INGA TIPS OCH NYHETER

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och få rykande färska nyheter och erbjudanden inom friluftsliv, vandring, utrustning och mycket mer! Anmäl din e-postadress nedan.
Genom att klicka “Prenumerera” godtar jag att Naturkompaniet sparar min epost-adress i enlighet med Naturkompaniets dataskyddspolicy. Läs den här