BLOGG

Tillbaka till framtiden

Ett norskt bergshotell dit inga vägar leder, bara tågräls. En grupp människor som hellre går uppför berget än tar liften. Och som är beredda att ändra sin vardag för att bevara det som de tycker om. Är detta framtidens skidåkning, undrar 365:s redaktör Gabriel Arthur?

Den enkla raststugan har byggts med ett enda syfte: att ge skydd mot väder och vind på kalfjället. Broksnosi – dit vi är på väg – och de andra bergen runt Vatnahalsen är ganska branta, drygt 1500 meter höga och utsatta för många snöstormar. Stugan är säkrad med vajrar i berget. En bastant ståldörr tillverkad i Tyskland. Inuti finns två väggfasta träbänkar, ett stort bord med skiva av plywood. Ett litet fönster där man kan hålla koll på vädret utanför.

Vi tränger ihop oss här hela gänget, inklusive bergsguiderna Calle Lundberg och Linus Kulstad, samt Calles medhjälpare Kajsa Thelander Sadio. Axel mot axel öppnar vi matsäckslådorna med mackor från hotellets frukostbuffé. Kaffet ångar ur kopparna, och det ångar också lite om underställen när skaljackorna öppnas upp. Utanför viner en envis vind med små iskristaller. Vi har gått uppför ett par timmar på stighudar, ibland i klibbig, tung snö, ibland med skarjärn på branta och isiga partier. Det är den andra dagen på tur och låren börjar kännas lite stela, men stämningen är god.

Det är en fredag i mars och samtidigt som vi fikar i raststugan på fjället Geitanosi är det klimatstrejk i Stockholm och andra städer runt om i världen. Calle har med sig en bit kartong och en tjock tuschpenna i ryggsäcken. Med tydliga bokstäver skriver han #skiersforfuture, och vill att vi ska posera med den lilla pappskylten efter fikat. Sedan ska bilden laddas upp på Instagram – förstås. Först tycker jag idén känns lite genant. En bra sak är förstås om lärare eller forskare sluter sig samman ”for future”. Men har vi som skidåkare något att tillföra i diskussionen om en bättre framtid? Kan man klimatstrejka på ett blåsigt kalfjäll norr om Hardangervidda?

Jag brottas med de funderingarna under hela vår topptursresa. Det är först på kvällståget hem mot Stockholm två dagar senare som jag känner att ja, faktiskt, det kan vi nog. I alla fall det här gänget skidåkare.

Hoppade av skidkarusellen
Bergsguiden Carl ”Calle” Lundberg är officeren som blev bergsguide som blev miljökämpe. Det militäriska finns kvar i förmågan att ge tydliga direktiv och hålla samman gruppen. Han får oss att fintrimma olika sorters lappkast i varje vändning vidare upp mot toppen – det är ofta i vändningarna som tempot sjunker i en grupp.

Han kallar sitt företag Skitouring Scandinavia. Namnet är lite dubbeltydigt. Utöver att han erbjuder toppturer till skandinaviska bergspärlor som Lyngen, Sarek och Kebnekaise med mera, så får man på hans resor också turnera genom stora delar av Skandinavien, eftersom alla transporter till bergen sker med tåg (och ibland de sista etapperna med bil eller buss).

Intresset för att ta tåget på semestern har som bekant närmast exploderat de senaste åren, i alla fall inom den svenska medelklassen. Själv tillhör jag de redan frälsta. För femton tjugo år sedan skrev jag som journalist gärna om offpiståkning i iranska Dizin, lyxiga ekolodger i Belize regnskogar med mera. Men samtidigt gnagde ett dåligt klimatsamvete. När mitt första barn föddes 2005 valde jag att sluta flyga långdistans (även om jag flugit till USA en gång efter det) och dra ner rejält på flygandet inom Europa.

Sedan dess har jag åkt väldigt många mil med tåg. Inklusive flera skidresor med nattåg till Lappland och Narvik. Och jag har verkligen tyckt om det sättet att resa, där man känner hur man rör sig genom olika landskap och kulturer. Med små koldioxidutsläpp.

Calle var tidigare en del av det internationella kollektivet av bergsguider och ständigt på jakt efter den perfekta pudersnön och en dröm om att följa vintern runt klotet, med säsongsstart i Wanaka på Nya Zeeland och avslutning i norska Lyngsalperna.
– Det var en vision som jag inte hann infria, som tur är, säger Calle.
Han kom till insikten att ekvationen med att älska snöiga berg och samtidigt flyga kors och tvärs inte gick ihop. Han ställde om steg för steg mot vad han kallar ”ekologisk skidåkning”.

Då lät affärsidén väldigt optimistisk. Skidresor med tåg till skandinaviska fjäll är både dyrare och mer tidskrävande än flygresor till Alperna. Nu verkar idén ligga desto mer rätt i tiden. Eller?

Vatnahalsen Høyfjellshotells historia är tätt förknippad med tågets. När Bergensbanen invigdes 1909 och band samman Oslo och Bergen, så lockades norrmännen till det stora trähotellet nära stationen i Myrdal. Under mellankrigstiden kallades Vatnahalsen för Norges S:t Moritz. Under 1960- och 70-talet svek vinterturisterna Vatnahalsen för nya, mer lättillgängliga skidorter.

Tuff start på resan
Onsdag förmiddag, två dagar innan klimataktionen i raststugan, kände jag mig ganska tveksam. Jag satt i framsätet i en taxi på E18 och mejlade via mobilen. Stämningen var tryckt, i baksätet satt två lika stressade medresenärer. Enligt Calles färdplan skulle skidresan börja med avgång klockan 9.10 från Stockholm till Oslo, en lunch och sedan eftermiddagståget vidare mot Myrdal station, med ankomst 20.23. Där skulle han möta upp.

Men eftersom jag ville hinna med ett möte i Oslo, så tog jag det tidigaste morgontåget. Men kom bara till Karlstad, och fick efter många omständliga turer fortsätta med gratis taxi till Oslo. Väl framme var vi två timmar försenade.

Efter ett improviserat lunchmöte klev jag på tåget mot Myrdal och Vatnahalsen Høyfjellshotell. Och då hade jag ändå haft tur jämfört med gänget som reste med det planerade tåget från Stockholm, som blivit ännu mer försenat.

När Bergensbanen (vars officiella startpunkt egentligen är järnvägsknuten Hønefoss norr om Oslo) rullade ut från centralstationen var i alla fall bergsguiden Linus Kulstad med ombord. Han hade rest från hemmet i Bohuslän. Under dagarna i Vatnahalsen ska han guida tillsammans med Calle. För att hålla en hög säkerhetsnivå ska de ha ansvar för max fyra personer var på berget, berättade Linus när vi tog en kaffe i restaurangvagnen. Och snart infann sig äntligen den där sköna tågkänslan, i takt med att vi började komma in bland snöklädda, skogiga lågfjäll. Bergensbanen brukar
rankas som en av världens vackraste tågsträckor.

Linus berättade att han också är med i ”stay-onthe-ground-rörelsen”. Liksom Calle så jobbade han tidigare som internationell bergsguide, varvat med jobb på norska oljeriggar under lågsäsong. Hans vändpunkt kom år 2013.
– Förbudet att utvinna naturgas i Barents hav utanför Hammerfest hade precis blivit hävt, trots alla protester. När jag mönstrade på det året så visste jag inte att uppdraget skulle bli att jobba med ett stort sugankare till en ny flytande plattform just där. Då kunde jag inte längre stå för vad jag höll på med, berättade Linus.

När vi klev av vid Myrdal var det mörkt sedan flera timmar. Höga berg reste sig mot en stjärnklar himmel. Det här är väglöst land, vintertid. Skidkläderna hade vi redan på. Stighudarna klistrades fast, pjäxorna knäpptes och sedan fortsatte vi färden i pannlampornas sken mot Vatnahalsen Høyfjellshotell ett par kilometer bort.

Tågresan och anmarsch
När jag vaknade torsdag morgon undrade jag om det bara skulle bli Calle, Linus och jag. Men snart kom resten av gänget ner till hotellets matsal.
– Vi gjorde en sightseeing till Oslos operahus och tog nattåget i stället, berättade Kajsa, som själv har jobbat som researrangör och nu assisterar Calle med olika praktiska saker.
– Det fanns inga bäddar kvar, men vi fick tag i sittplatser i alla fall. Och fick sova någon timme på hotellet nu på morgonen.

Hon och de andra såg förvånansvärt pigga ut. Och ingen klagade!

Monika Craaford, som också jobbar inom resenäringen, såg till och med fördelar med krånglet.
– Vi fick faktiskt bättre kontakt med varandra i det jobbiga läget, när vi blev tvungna att lösa och planera om olika saker. När vi kom fram hit så var vi redan en grupp.

Första dagen gick vi upp på det ganska flacka fjället Tarven. På vägen ner var det flatljus och längre ned sög den lite fuktiga snön tag i skidorna
– men det var ändå kul och skönt att åka. Sedan tränade vi lavinsökning med våra transceiver. Och trots att de andra bara hade sovit ett par timmar, så hann de tillsammans med Linus med ännu en topptur innan det blev mörkt.
Planering av nästa topptur i Vatnahalsen, Norge.

Nu, på fredagen, är vädret sämre och fjället brantare. Vi har hunnit med ett åk hela vägen ner till dalen och är på väg upp igen mot ett pass uppe på fjället Broksnosi. På andra sidan väntar Bolledalen, ett av de finaste åken i bergen runt Vatnahalsen enligt Calle och Linus. Vi går inneslutna i våra huvor och skidglasögon, var och en i sina tankar. Det är för blåsigt för att försöka prata.

Jag tänker på en av frågorna jag hade när jag kom hit: Ligger skidresor med tåg i tiden? Jag tror det, i alla fall om målet med resan är toppturer.

På toppturer måste du vara beredd på att kämpa dig uppför ett brant blåsigt berg med dåligt sikt en hel dag. Lugnt och länge. Ibland svettig, ibland frusen, ibland hungrig. I bästa fall med ett fint puderåk som belöning, men det kan också bli flatljus och blötsnö.

Är du en personlighet som lockas av detta – som fler och fler gör – så är det bara logiskt att du också kan ta en långsam, krånglig, mödosam tågresa med en axelryckning. Tågresan blir bara ett slags längre anmarsch. Kanske njuter du rentav.

Ett berg av koldioxid
Uppe på bergspasset blåser det så att det smattrar i skalplaggen. Och på andra sidan, i Bolledalen, är det flatljus ovanför trädgränsen. Vi får ett brant åk i två tre decimeter fantastisk lössnö – men man ser den inte. Men jag njuter, både i blåsvädret och när lössnön forsar upp över låren i svängarna.

På transportsträckan tillbaka till hotellet går jag intill Jesper Hermodsson. Han jobbar som client manager på ett snabbväxande svenskt företag inom finansteknologi. Mellan 2016 och 2018 arbetade han på företagets kontor i New York. Eftersom hans flickvän, Karin Johansson, som också är med på resan, bodde kvar i Stockholm, så blev det många resor över Atlanten för båda två under de åren.
– När jag flyttade hem, så kändes det som jag hade byggt upp ett litet koldioxidberg. Jag bestämde mig för att inte flyga på ett år, och Karin hängde på. Nu har vi klarat ett halvår, berättar Jesper medan vi glider hemåt i den mjuka snön.

Sådana samtal om miljö, om klimatet, om personliga val uppstår hela tiden under dagarna i Vatnahalsen. När vi käkar middag tillsammans vid långborden i matsalen. När vi tar en fikapaus i snön. När man går intill någon på flacka partier.

Spännvidden i gruppen är stor. Alla lockas av Calles idé om klimatsmart skidåkning, men placerar sig olika på en skala från allmänt intresserade till radikala. Karin Johansson jobbade tidigare på Houdini, nu jobbar hon på Försvarets Materielverk.
– Det är egentligen det senaste året jag börjat tänka mer och mer på klimatet. Just därför är det kul med alla diskussionerna på den här resan, berättar hon.

Här finns ekoentreprenören Anders Enetjärn, med på listan över Sveriges hundra mäktigaste inom hållbarhet, gjord av tidningen Aktuell Hållbarhet. Han kan mitt i ett tufft uppförslut genom fjällskogen både hålla utkik efter övervintrande småfåglar och diskutera hur den svenska gruvnäringen skulle kunna minska sina ekologiska fotavtryck. Niklas Arkåsen, verksamhetsutvecklare i Falu kommun, och kompisen Urban Norin, som driver en större elfirma i Gävle, lärde känna varandra på en toppturskurs i regi av Svenska turistföreningen. Niklas berättar att han försöker ställa om i vardagen.
– Men det är många svåra val. Är det bättre att behålla vår gamla diesel eller att köpa en ny elbil?
Och är det bättre med skånsk ekomjölk än lokalproducerad vanlig mjölk?

Urban säger att han har fler klimatförnekare än klimataktivister i sitt Facebookflöde.
– Jag tycker egentligen det är ett större problem med alla köande långtradare på autobahn än ifall en svensk flyger till Alperna och åker skidor.

Jenny Söderberg är idrottslärare i Tyresö i Stockholm, men har också bott i både Funäsdalen och Riksgränsen.
– Jag spontanköper ingenting, utan gör alltid massor av research och är expert på att få kläder och prylar att hålla länge. Ibland kan det kanske gå till överdrift, jag tror det tog ett år för mig att välja rätt soffa, säger hon.

Viktiga samtal på fjället
Samtalen fortsätter på tågresan från Oslo mot Stockholm, där flera ska åka vidare till olika delar av landet. Kroppen är behagligt mör efter några dagar uppe i bergen. Jag är betydligt mindre stressad än när jag reste i andra riktningen – skönt nedvarvad och samtidigt inspirerad av alla diskussioner. Tågresan ger också tillfälle att tänka.

Det är en bonus att det har varit en skidresa med små ekologiska fotavtryck. Men viktigast tror jag är samtalen. Människor som funderar, bryr sig om och oroar sig för klimatet mår bra av att träffa varandra och diskutera. Och inte i uppjagade grupper och debatter på sociala medier. Utan i lugn och ro mitt i den fantastiska natur som de flesta av oss vill bevara. Dessutom: visst behöver vi fortsätta göra saker vi tycker om och som ger oss energi. Men på nya, smartare sätt. Som toppturer med tåg.

Kanske är det faktiskt en riktigt bra idé att klimatstrejka tillsammans i en raststuga på ett blåsigt kalfjäll – och sedan få ett härligt utmanande skidåk på vägen ner.

Calle Lundberg är skidguiden som ställde om från flygresor mellan fjärran puderdestinationer till nära äventyr med tåg.

KOMMENTARER

LIKNANDE ARTIKLAR


+ 15 artiklar till inom " Blogg"




MISSA INGA TIPS OCH NYHETER

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och få rykande färska nyheter och erbjudanden inom friluftsliv, vandring, utrustning och mycket mer! Anmäl din e-postadress nedan.
Genom att klicka “Prenumerera” godtar jag att Naturkompaniet sparar min epost-adress i enlighet med Naturkompaniets dataskyddspolicy. Läs den här