BLOGG, HISTORIEN OM

Ullens återkomst

Ull som slängs, bränns upp eller plöjs ner i marken – det är verkligheten hos de flesta fårbönder i Skandinavien. Men nu engagerar sig flera aktörer för att ta vara på denna fantastiska råvara. 365 följde med till Gotland där ull blir till nytt foder i friluftsjackor.

Vägen genom gräsängarna är så smal att det inte finns plats för två bilar att mötas. Visby är bara en kvart bort, men det enda ljud som hörs är en puttrande traktor i fjärran. Här, i det lilla samhället Endre, låg tidigare en av Sveriges lantbruksuniversitets forskningsgårdar. Men studenterna har för länge sedan flyttat ut och numera inrymmer den ståtliga ladan Sveriges enda storskaliga ulltvätteri.
– Vi hittade gården av en slump när den var till salu, säger Jenny Andersson, som tillsammans med sin man Hans Bulthuis i dag driver företaget Ullkontoret.
– Vi gillade möjligheterna som alla de här byggnaderna gav oss och tänkte att vi kommer på något att jobba med. Vi flyttar till Gotland!

Sagt och gjort. År 2010 flyttade paret till Gotland och startade ett bed and breakfast på gården, med frukostservering i det stora växthuset.
– Men så fick vi upp ögonen för hur mycket ull det fanns här på Gotland som ingen tog till vara.
Vi började samla in den och tänkte att vi skulle kunna använda den i något byggprojekt. Men vi förstod snabbt att oavsett vad vi skulle ha den till måste den tvättas, annars luktar den för mycket, fortsätter Jenny Andersson.

Något ulltvätteri för stora mängder ull fanns däremot inte på Gotland. Inte i hela Sverige faktiskt. Men det stoppade inte Jenny Andersson och Hans Bulthuis. De hittade ett gammalt, nedlagt tvätteri i Spanien som de fick köpa till skrotvärdet och som de sedan fraktade hem i omgångar. Tre år tog det att sätta ihop det och få det att fungera, men sedan 2016 tvättas gotländsk ull återigen på Gotland.
Numera levererar många fårbönder på Gotland sin ull till Ullkontoret och väldigt lite slängs bort.

Över hela Sverige ser det likadant ut som det gjorde på Gotland för tre år sedan. För många fårbönder är ullen, som för fårens välbefinnande måste klippas minst en, men helst två gånger per år, bara en restprodukt som man på billigast och smidigast sätt gör sig av med. Den slängs, bränns upp eller plöjs ner i marken. En mycket liten del tas om hand och blir till garn, eller något annat användbart.

Hans Bulthuis och Jenny Andersson driver Ullkontoret på Gotland.

Del i hållbarhetsarbete
Fjällräven och Tierra, som båda tillhör Fenix Outdoor-koncernen, hörde talas om att den gotländska ullen fanns – tvättad och klar och redo att användas – och började fundera på om de kunde använda den i sina produkter.

Fjällräven har sedan ett par år tillbaka ett samarbete med fårfarmen Brattlandsgården i de svenska Jämtlandsfjällen. Den lokalproducerade ullen används till en av Fjällrävens kollektioner, och är en del i Fjällrävens arbete med att skapa mer hållbara leverantörskedjor.

Christiane Dolva är hållbarhetsansvarig på Fjällräven och glad att företaget kan bidra till att i alla fall en liten del av ullen som produceras i Sverige nu kommer till användning.
– Vi gillar ull som material. Det är verkligen superfunktionellt – varmt, slitstarkt och hållbart. Ett så fantastiskt material ska inte behöva slängas och vi vill verkligen bidra till att utveckla ullproduktionen i Sverige.

Det första försöket med gotländsk ull blev en ryggplatta i en mindre ryggsäck, kallad Fjällräven Lappland Hike. Försöket gick så bra att Fjällräven och Tierra valde att ta fram en serie plagg som lanseras nu i höst, där ullen används som foder. För Erik Blomberg, produktutvecklare hos Fjällräven och Tierra, har det inneburit flera besök hos Ullkontoret.
– Den gotländska ullen är för grov för att sticka kläder av, vi skulle tycka att den kliar för mycket, men som foder fungerar den utmärkt, till och med bättre än vad en finare ullfiber skulle göra, säger han och drar händerna genom den nytvättade och nytorkade ullen som ligger i ett stort berg inne i Ullkontorets maskinhall.
– Det är ju lite fascinerande att saker som var självklara i våra mormödrars generation räknas som innovationer i dag. Som att ta hand om och använda ull från får.

Brist på infrastruktur
Nej, det är inte funktionen som är den stora utmaningen med att ta till vara svensk ull – liksom övrig ull som produceras i norra Europa. Det är i stället i bristen på systematik och storskalighet i produktionsleden som gör att det är svårt att använda sig av den ull som i dag bara slängs. De senaste fyrtio åren har man i Sverige monterat ner både maskinparker och den kunskap som krävs för att ta hand om ull och använda den i större skala än för hemslöjd. Tvätteriet på Gotland är det enda i industriell skala som finns i Sverige och den ull som finns att tillgå på Gotland är redan för lite för att till exempel Fjällräven skulle kunna öka upp sin produktion ordentligt.
– De jackor vi kommer att sälja till hösten har tagits emot väldigt väl av våra återförsäljare, och vi kommer nog vilja utöka sortimentet framöver. Det finns ju får och ull i Sverige, det svåra är bara att få tag i den och få den tvättad och användbar, säger Erik Blomberg.

Det finns i dag ingen marknad där man som inköpare enkelt kan köpa svensk ull.
– Bristen på infrastruktur gör det väldigt svårt, säger Christiane Dolva, och fortsätter.
– För att få tag i ull måste man gå så okonventionella vägar. Det kräver eldsjälar, som Jenny och Hans på Gotland. Som företag måste man bli ullexpert på en väldigt detaljerad nivå och det är jättespännande – vi är mycket bättre ullföretag nu med processerna i Brattland och på Gotland i bagaget – men vi kan inte göra den resan med hundratals gårdar, vilket skulle krävas om vi skulle använda övervägande svensk ull.

Norsk pånyttfödelse
Ändå ser Fjällräven positivt på framtiden. Grannlandet Norge är ett tydligt på exempel på att det går att lyckas. Den norska ull- och hållbarhetsexperten Kjersti Kviseth var i början av 2010-talet med i ett forskningsprojekt som blev startskottet på den norska ullens renässans. Liksom i Sverige hade man två–tre generationer fårfarmare som aldrig hade lärt sig ta vara på ull och inte heller satt värde på den.
– Forskningsprojektet satte i gång en process som gör att i dag har vi större fokus på att ta fram ull, med bättre kvalitet och bättre sorterad. Och därmed med ett högre värde, säger Kjersti Kviseth och fortsätter att berätta:
– De små ullspinnerier som finns i Norge har i dag upp till två års väntetid, så populärt har det blivit. Nu stickar vi som galningar i Norge och traditionella ulltröjor är jättetrendigt!

Flera norska friluftsvarumärken har i dag norsk ull i sin produktion, som Devold, Dale och Ulvang.
– Det har också lett till att bönder har fått både stolthet och intresse nu när ullen blivit en betydande del av intäkten, säger Kjersti Kviseth.
– Jag är övertygad om att ullen har kommit tillbaka för att stanna.

I Norge finns ett klassificeringssystem där ullen sorteras i sexton olika klasser. I Sverige saknas däremot ett sådant klassificeringssystem. Men att bara kopiera ett annat lands klassificeringssystem är svårt, eftersom dessa system styrs dels av inhemska fårraser, dels av efterfrågan på traditionella produkter, till exempel islandströjan och lusekoftan. I nuläget anser den stora aktören på den svenska marknaden, Svenska fåravelsförbundet, att efterfrågan på en svensk ullklassificering är för liten.

Här anar vi alltså något av ett moment 22. För att kunna skala upp produktionen behövs ett klassificeringssystem. För att skapa ett klassificeringssystem behövs en större produktion.

Kanske kan framgångarna för Ullkontoret bli ett startskott på en utveckling liknande den i Norge. Jenny Andersson berättar att Ullkontoret faktiskt ser till att nästan all ull som produceras på Gotland samlas in. Det motsvarar ungefär tolv procent av den samlade ullproduktionen i Sverige.
– Det är förstås bara ett första steg, men det är i alla fall ett steg.

Tvätteriet på Gotland har större kapacitet och skulle kunna tvätta mer ull, men det är inte enkelt att samordna transporter dit från fastlandet.
– Det tar också tid för de flesta ulleverantörer att lära sig klippa fåren och sortera ullen så att den sedan går att tvätta och bli användbar, berättar Jenny Andersson.

Är ullen till exempel för skräpig av gräs och andra växtfibrer eller har för mycket svarta tussar i annars vit ull blir den svåranvänd.
– Men vi har flera goda exempel på att det som många av dem först säger är omöjligt går jättebra att genomföra, bara man ser ullen som en tillgång. Jenny Andersson ser positivt på den svenska ullens framtid, liksom på ullen generellt.
– Det är ju en sådan fantastisk fiber med så många bra egenskaper. Jag tror på att vi kommer att lyckas skapa industriellt tillverkade produkter, av svensk ull i Sverige. Det finns redan exempel, och jag är övertygad om att vi om några år ser betydligt fler.

Ullkontoret ser till att nästan all ull som produceras på Gotland i dag samlas in.

KOMMENTARER

LIKNANDE ARTIKLAR


+ 10 artiklar till inom " Blogg, Historien om"




MISSA INGA TIPS OCH NYHETER

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och få rykande färska nyheter och erbjudanden inom friluftsliv, vandring, utrustning och mycket mer! Anmäl din e-postadress nedan.
Genom att klicka “Prenumerera” godtar jag att Naturkompaniet sparar min epost-adress i enlighet med Naturkompaniets dataskyddspolicy. Läs den här